Alva

Det värsta som hänt.

<TW)
•24 april
24 april blev jag tillsammans med en kille ifrån min klass. Allt gick väldigt snabbt. hade bytt klass efter påsklovet i 7an eftersom att vår dåvarande klass var tvungen att splittras. Jag addade honom på snap nästan direkt. vet inte vad jag tänkte för jag såg inget i honom men ändå så blev vi ihop bara en vecka efter. Vi hängde ofta i skolan. Han var den ända jag var med vilket var sjukt jobbigt för Edit och en annan tjej ifrån min klass som heter Nataliah typ lämnade mig ute vilket inte var meningen. Ville inte hänga med han men det var som att jag inte hade nått val. På lektionerna så löste han så att vi satt bredvid varandra i varje klassrum utan min tillåtelse vilket får mig att få panik bara jag tänker på det. Han var en klängig typ. En jobbigt klängig kille. Han skulle alltid sitta och hålla om mig, pussa, krama och ta på mig i skolan. Det gjorde mig sjukt obekväm för jag hatar kropps beröring och ögonen från alla i klassen när han satt där och höll på att ta på mig och jag höll andan för att inte gråta gjorde allt bara värre. Jag sa till han att sluta och att jag inte vill men då blev han antingen arg eller börja gråta och då var allt mitt fel helt plötsligt. Det var mitt fel att han aldrig kunde hitta en normal tjej och att han mådde dåligt. I Maj så var vi med varandra hemma hos mig för första gången. Han vägrade lyssna på mig att jag inte ville och så plötsligt stog han utanför ytterdörren. Jag fick total panik och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade inte berättat något för mamma vilket gjorde det ännu jobbigare. Hon gick fram och släppte in honom. Fick kämpa hårt för att inte börja stört lipa. Det var för sent att säga till på skarpen. Det var för sent att säga till hans föräldrar att vända. Han fick mig och tro att allt var mitt fel. Att om jag bara hade sagt till han så hade han inte kommit till mig. Iallafall. Den dagen var första gången jag blivit våldtagen. Än idag ser jag det som mitt fel för det hände om och om igen i 4 månader. Jag skrek ofta aj och att han skulle sluta men han fortsatte tills han var klar. jag grät ofta när han höll på så min mascara hade runnit och han såg det bara som att jag tyckt att det varit så skönt så jag gråtit och det spelade ingen roll hur många gånger jag berättade sanningen, han trodde att jag ljög. Idag ser jag det som mitt fel att det hände för att jag inte sa till på rätt sätt kanske. Hade dock svårt och veta vad jag skulle göra i dom situationerna men jag berättade aldrig för någon. Jag gick och bar på det helt själv. En dag så skulle vi sova över i skidbacken med skolan. Vi hade paddlat kanot och skulle sen sova över i tält. Även där blev jag våldtagen av han och det var så vidrigt att han gjorde det utanför killarnas tält och vem som helst skulle kunna se och då skulle allt vara mitt fel ännu mer. Jag hade varit 3 månader clean från självskadande innan jag träffade han men efter allt detta som hände så började jag igen. Och denna gången värre än alla andra gånger. Han blev såklart arg och sa att han skulle göra samma mot dig själv och att det var mitt fel. Jag trodde på varenda ord han sa men i efterhand vet jag att inget av de han sa och gjorde mot mig var egentligen inte mitt fel utan hans. I september vågade jag för första gången sätta ner foten totalt. Jag gjorde slut med honom. Och ni kanske tänker "varför gjorde du inte det innan?". Efter allt som han gjorde mot mig så var jag rädd. Jag var så jävla rädd för vad han skulle kunna göra mot mig. Jag hade berättat för några vänner vad som hade hänt och dom var så jävla fina och fanns där för mig. Idag vet hela skolan om det. Är glad att det funnits så många fina personer vid min sida som har stöttat mig och funnits där. Speciellt mamma. Det var hon som höll om mig och torka mina tårar varje kväll. Det var hon som plåstrade om mig när det vägrade sluta blöda. Men hon visste fortfarande inget. Inte förens nu i november fick hon reda på det pågrund av en lärare på skolan hade ringt till henne. Är glad att hon fick veta hur det var men kanske inte på det sättet. Är glad att han är med deprimerad idag för jag minns inte när han var i skolan senast så jag slipper se han och ser underlättar jätre mycket och får mig att sakta glömma allt trauma.