Helvete, jag är kär (+18)

~ 1 ~

✾ A Y L A  ✾

De första dagarna på campus sveptes jag bort av en orkan av introduktioner och seminarier, varje nytt möte en blandning av nervositet och ångest.

Och, herregud, pendeltågen. Finns det något värre än Stockholms pendeltåg? En labyrint av tidtabeller och stressiga rusningstider som krävde en strategisk planering värdig en schackmästare för att navigera.

Tre veckor senare hänger tyngden av sanningen över mig. Ärligt talat, jag tvivlar på att min situation kommer att förbättras.

Den här bilden av mitt studentliv målar jag om i ljusare färger när jag pratar med min mamma - hon tror att jag har hittat en vängrupp, att studierna går strålande och att jag trivs utmärkt i min lägenhet.

Min lägenhet är mitt paradis, det stämmer. Det är här jag kan andas ut. Här jag kan vara mig själv utan att oroa mig för att passa in i någon mall. Men när det kommer till att socialisera sig på universitetet känns det som att åka skidor i en öken. Det är omöjligt.

Jag har verkligen försökt.

Att plugga i grupper, delta i studentaktiviteter – men efter ett tag känner jag bara att det inte är värt det. Nu flyr jag från hörsalarna så fort den sista PowerPoint-sliden bleknar och mina kurskamrater känner mig mest genom universitets nätportal.

Det är rätt tragiskt, när man tänker på det.

Universitetet har bara blivit en prövning i ensamhet och känslan av att vara borttappad.

Det där med positivism? Optimism? Jag orkar inte med de orden längre.

Det är bullshit. Allting.

Med dessa tankar tar jag mig upp ur sängen på lördagsmorgonen och beger mig mot studentkorridorens gemensamma kök. Klockan är sex på morgonen, och tystnaden talar om att de andra studenterna fortfarande är begravda under täcken efter gårdagens festligheter.

Jag smyger ut i min Ravenclaw-t-shirt, som är trettio gånger för stor och helt blekt från alla tvättar. Även om jag vet att det borde vara okej, tar jag ändå en snabb titt i spegeln i korridoren innan jag ger mig iväg.

Mina mörka ögon är lite svullna av för mycket sömn, och mitt bruna hår är en aning tovigt från att ha vänt och vridit mig hela natten. Fantastiskt. Jag kanske inte är tillräckligt snygg för att gå på en catwalk, men tillräckligt duglig för att våga mig ut till köket och kanske stöta på någon.

Som förutspått är korridoren helt öde, och jag andas ut. Det känns som en seger. Kaffemaskinen surrar när jag sätter igång den och jag inte hjälpa att humma medan det varma, tröstande ljudet fyller rummet. 

Min blick sveper över väggarna som pryds av handskrivna lappar och små anslag som skapar en känsla av gemenskap. Det finns en kaotisk skönhet. De slitna köksborden bär spår av många måltider och hastigt ihopslängda middagar.

Kaffemaskinen tjuter till och bryter tystnaden. Jag sträcker mig efter den blåa muggen. Just som jag ska vända mig om och njuta av morgonens första kopp, upptäcker jag att jag inte är ensam.

Framför kaffemaskinen står en kille – mörka lockar i vild oordning som om han stridit med sin kudde hela natten. Hans ögon, en blandning av havsblå och stormgrå, verkar för ett ögonblick lika förvirrade som mina egna. Han har en svart t-shirt, och hans gråa mjukisbyxor hänger löst på hans höfter.

Ett slöjt uttryck, som om han fortfarande hänger på gränsen mellan sömn och vakenhet, vilar på hans ansikte. Men när han noterar mig, knycker hans ögonbryn upp och han ger ifrån sig ett raspigt, "Du är en riktig ängel."

Jag höjer ena ögonbrynet. Hans vänstra mungipa drar sig uppåt i ett halvt leende, och han lyfter sin kaffemugg mot mig. "För kaffet, alltså," förklarar han med en grov röst som klingar av värme.

När jag tar ett steg mot kaffemaskinen för att fylla min mugg, förväntar jag mig att han ska ge plats. Men han står kvar, lutar sig mot köksbänken och betraktar mig med ett intensivt intresse som får luften att bli tjock av förväntan.
"Hur mår du idag?" frågar han.

"Jag skulle må bättre om du gav mig lite utrymme," säger jag, försöker hålla min röst lugn trots den kittlande våg av upphetsning som hans närhet skapar.

Han skrattar mjukt, och får mig att pulsera inombords. "Aha, du är en sån," mumlar han mer för sig själv än för mig. En dovt retande ton i hans röst.

"En sån?" Min röst är skarpare än jag tänkt, men hans obesvärade svar får mig att stanna upp.

"En som behöver kaffe för att bli mänsklig," avslutar han och rör sig närmre, så nära att jag kan känna hans andedräkt mot min hud. Han sträcker ut sin hand och våra fingertoppar möts försiktigt när han tar emot min mugg för att fylla den.

Hans blick glider över mig med en djärv uppmärksamhet, vilar vid mina bara ben, sveper över mina höfter. Han tar sin tid.

Jag känner hans blick som om det vore hans händer som rörde mig.

Mitt hjärta slår ett slag för hårt när jag möter hans blick igen.

"Det stämmer," säger jag och tar tillbaka muggen, som nu är fylld med det varma, doftande kaffet. "Innan detta," jag skakar muggen lätt, "är jag officiellt inte ansvarig för mina handlingar."

Han lutar sig tillbaka mot bänken, och jag kan inte låta bli att notera hur hans tröja spänns över hans bröst när han korsar armarna. "Bra att veta," svarar han. "Vi vill inte ha några olyckor här på morgonen."

Jag tar en klunk av kaffet och låter det varma vätskan lugna min plötsligt ansträngda hals. "Nej, det skulle vara en katastrof," svarar jag med en sarkastisk ton, men min röst är mjukare nu.

Hans håller kvar min blick, ser rakt på mig, och hans blåa ögon har en gnista av utmaning i sig, som om han bjuder in mig till något mer. Jag kan inte hjälpa att bli fångad av det starka intrycket det gör. Det är lockande.

Vad håller jag på med?

Utan ett ord, utan att bryta ögonkontakten, tar jag ett steg bakåt och lämnar köket. Varje steg känns som en evighet, och jag vet att han fortfarande tittar på mig. Jag känner värmen från hans brännande blick.