Helvete, jag är kär (+18)

~ 3 ~

✾ A Y L A ✾

Trots en sen kväll i Mias sällskap vaknar jag tidigt, en känsla av förväntan bubblar i magen. Snabbt är jag klädd i mjukisshorts och min Ravenclaw-t-shirt, och mitt mörka hår får falla vågigt och fritt längs ryggen. Med ett lätt hjärta beger jag mig mot det gemensamma köket.

Dörren till studentköket svänger upp och där är Jack, avslappnat lutad mot kaffemaskinen, ett flin spelande över läpparna. Han vänder sig om när han hör mina steg och våra blickar låser sig vid varandra. Ett obetvingligt leende sprider sig på mina läppar.

Har vi skapat en tradition utan att säga det högt?

"God morgon," säger han och nickar mot kaffemaskinen. "Sugen på lite kaffe?"

Jag nickar ivrigt och närmar mig honom. Rummet tycks vibrera av en osynlig energi som vi tillsammans alstrar. Med värmen från den nyfyllda koppen i handen studerar jag honom. Han är avslappnat klädd i löst sittande, mörka jeans och en vit, vällustad t-shirt som anspänner sig mot hans vältränade kropp.

Våra fingertoppar snuddar vid varandra när han räcker över kaffet, en elektrisk gnista flyger mellan oss. Han ler bredare, och jag himlar med ögonen i spelad irritation.

"Tack," säger jag, och medan den rika doften av kaffe väcker mina sinnen känner jag hur min vakenhet intensifieras.

Vi sätter oss ner vid ett bord, våra knän skymtar varandra under bordsskivan. Jacks röst bryter tystnaden. "Om jag hade vetat att det här var allt som krävdes för att få dig att prata, hade jag bjudit dig på en kopp för länge sedan."

Ett skratt bubblar upp inom mig, "Sluta flörta. Det är för tidigt för det"

"Så, när passar det dig?" Han är kvick med sitt svar och jag känner hur blodet stiger ändå upp till hårfästet. 

"Aldrig" svarar jag värjande, men han låter sig inte avskräckas. Han lutar sig framåt, stödjande sina armbågar på bordet, och hans blåa blick är genomträngande.

"Är du säker på det?" frågar han med en blinkning. "För jag är envis, och jag ger mig inte så lätt. Du sa det själv igår, jag får allting jag pekar på"

Jag känner hur mitt hjärta hoppar till.

"Det kommer inte att fungera på mig. Din envishet alltså" säger jag och försöker låta övertygande. Han sjunker tillbaka i sin stol, men hans blick släpper inte min. Istället verkar den försöka klura ut mig, fast besluten att inte ge upp.

"Så du har bara varit med mesar hittills?" hans röst är skämtsamt utmanande, men hans självsäkerhet genomsyrar varje ord.

Jag skakar på huvudet, "Är vi tillbaka på gissningsleken? Okej, jag antar att du aldrig varit i ett seriöst förhållande." Jag utmanar honom med min blick.

Jack ser på mig, en aning överraskad, och jag ser en svag osäkerhet i hans ögon. "Vill du bli den första?" frågar han.

"Ge dig, Jack," skrattar jag, men hans leende falnar inte, och hans nyfikna ögon får mig att undra om jag kanske har prickat rätt.

"Jag förstår, Ayla. Du kan fortsätta dina dejter med de där mesarna, och jag ska fortsätta med mitt." Hans röst är lugn, men det finns en underton av något mer, något som vibrerar mellan raderna.

Jag ser honom gå, och en märklig blandning av känslor – lättnad och besvikelse – väller upp inom mig. Vad var det egentligen som hände? Var jag för hård? Men någonstans inom mig vet jag att det var rätt att hålla honom på avstånd.

Efter en stund av eftertanke reser jag mig. Det är dags att lägga tankarna på Jack åt sidan och fokusera på studierna och mina egna mål. Komplicerade relationer kan vänta.

Beslutsamt tar jag ett steg bort från bordet, från köket, från möjligheten av något mer med Jack.

Men när jag stiger in i korridoren och ser Jack där, hans uppmärksamhet helt fångad av en rödhårig tjej, kan jag inte motstå att känslan av besvikelse biter sig fast i bröstet. Jag tar ett djupt andetag och går vidare, beslutsam att inte låta detta störa mig. Inte nu. Kanske aldrig.

Jag tvingar mig att släppa blicken från honom och tjejen och fortsätter mot mitt rum. Mitt skrivbord är täckt av anteckningar och kurslitteratur, och jag slår mig ner med en suck. Tiden går, och jag blir djupare försjunken i mina studier. Det är en välkommen distraktion.

Mia knackar på några timmar senare, och jag rycks tillbaka till nuet. Vi kryper upp på min säng och slår på TV:n. En kass reslityserie fyller skärmen och våra skratt blandar sig med de överdrivna dramerna som utspelas framför oss.
Hon verkar fortfarande tyngas ner av sin situation och hon har ännu inte någon lösning på vad hon ska göra med sitt jobb. Men jag tror att ett skratt är en tillfällig lösning.

Det är det i alla fall för mig.