Helvete, jag är kär (+18)

~ 4 ~

✾ A Y L A ✾

Måndagens gråmelerade ljus sipprar in genom sovrumsfönstret och drar mig motvilligt från sömnen. Med en beslutsam suck reser jag mig och klär mig i ett par kostymbyxor och en mjuk blå stickad tröja. Andetagen känns strama, som om vardagen kräver sitt.

I kökets halvskymning, där tiden tycks ta en paus, står jag med en rykande kopp kaffe i handen och låter varje klunk vara som ett andetag för själen. Det är inte en lång dag idag, en föreläsning och så ett seminarium, men tanken på det känns ändå outhärdlig.

Jag leker med koppen i min hand. Jag borde gå, men mina fötter rotar sig vid det slitna parkettgolvet. Jag dröjer mig kvar. En önskan av att inte vilja möta dagens krav och något annat, håller mig kvar.

"Kom igen nu" uppmanar förnuftet inom mig, och jag orkar inte ens försöka tänka och förstå varför det känns som att jag har blivit påkommen i akten. Medvetet eller omedvetet så väntade jag på honom. På Jack. Trots att jag sa åt mig själv att hålla mig borta. Jack är trubbel och trubbel ör det sista jag behöver.

Men jag kan inte förneka hur han får mig att känna. Om jag är helt ärlig med mig själv så är han som ett svart hål, hans närvaro drar till sig min uppmärksamhet och lämnar mig ostadig på benen.

Efter att ha tagit ett djupt andetag och skakat av mig tankarna, slänger jag min väska över axeln och ger mig av mot pendeltåget. Vid pendeltågsstationen ser jag hur tåget rullar in.

Jag kliver av tåget och stiger ut på universitetsstationen. Framför mig sträcker sig universitetsområdet, och det är som att träd och grönområden välkomnar mig. Stressade studenter rör sig hastigt genom universitetsområdet, deras ansikten markerade av en blandning av koncentration och oro. Många bär på tunga ryggsäckar, fyllda med böcker och anteckningar, som svänger från ena axeln till den andra.

Jag skyndar mig till min första föreläsning i sociolingvistik. Föreläsaren diskuterar olika språkliga variationer och jag tar flitiga anteckningar för att vara förberedd inför kommande seminarium. Efter föreläsningen beger jag mig till seminariet om litteraturhistoria. Diskussionen är engagerande och tiden går fort när vi analyserar olika verk och författares stil.

"Till nästa seminarium, väljer ni ut en författare att redovisa om. I par!" Säger vår lärare och lika snabbt som han har uttalat dessa ord försvinner han ut genom dörren.

Helvete.

Jag är snabb med att plocka ihop mina grejer. Jag kanske kan skriva till någon på nätportalen? Herregud, det låter jättepatetiskt. Men vad kan jag annars göra? Jag kastar en snabb blick över salen och ser att de flesta redan har parat ihop sig.

Fan. Ett sting av panik kryper upp längs ryggraden.

Mina ögon fastnar på Samira. Vi har arbetat tillsammans i något tidigare grupparbete, och hon är verkligen trevlig. Ett vänligt leende sprider sig över hennes ansikte när hon ser mig mig, och jag bestämmer mig för att ta några snabba steg mot henne. Hon bär en krämvit hijab idag, stilfullt draperad.

"Hej," hälsar jag.

"Hej, Ayla"

Med en blandning av hopp och nervositet frågar jag, "Har du redan någon att göra arbetet med?" Förväntansfullt väntar jag på hennes svar, och hennes ljusa ögon möter mina.

Samira ler och skakar på huvudet. "Nej, faktiskt inte. Men ska vi köra?"

En våg av lättnad sköljer över mig, och jag nickar entusiastiskt. "Absolut"

"Perfekt. Vi kan mötas upp på bibblan efter lunch och börja planera"

Jag känner en våg av optimism och tacksamhet. Med Samira som min arbetspartner känner jag mig redo att ta itu med utmaningen framför oss. Vi går tillsammans ut från föreläsningssalen, redo att börja vårt gemensamma arbete.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på Jack och hur jag nu har möjligheten att visa honom att jag inte undviker alla.

Det kanske är en början på en förändring för mig.