Helvete, jag är kär (+18)

~ 5 ~

✾ A Y L A  ✾

Samira och jag hittar en tyst vrå vid ett bord. Hon drar fram ett anteckningsblock och börjar klottra ner idéer medan jag tittar på riktlinjerna för presentationen.

Valet faller på Sapfo, den antika grekiska poeten vars ord har ekoat genom seklerna och berört flera hjärtan. Med andra ord, she is a Queen.

"Vad säger du om att vi skanderar fragement 31?" föreslår Samira med en iver som smittar.

"Varför inte? Det låter som en rolig idé," svarar jag med ett leende, och Samira harklar sig lekfullt.

"Gudars like tycks mig den mannen vara, han som mittemot dig kan sitta," inleder hon med en ton av självsäkerhet, och våra röster fyller biblioteket med Sapfos kärleksdikt. Bibliotekets lugn bryts för en stund av vår glada entusiasm, och det verkar som om även de tysta bokryggarna runtomkring njuter av denna oväntade paus.

"Vi kör på det," viskar jag tyst och hon nickar instämmande. När vi packar ihop våra saker och förbereder oss att lämna biblioteket, fångar Samiras blick min.

"Tack för att du tog initiativet idag, det gjorde mig glad" säger hon och jag nickar glatt. Känner att det här kan vara början på något bra. Vi utbyter mobilnummer och går sedan skilda vägar.

Som vanligt är det liv i studentkorridoren. Ljudet av röster och skratt ekar i korridoren, men idag väljer jag att inte dra mig undan till mitt rum. Istället rör jag mig upprymt mot kökets värme och gemenskap, redo att värma min matlåda. Medan micron surrar, fylls jag av en förväntan över vad morgondagen kan föra med sig.

"Hej på dig" det är en varm stämma. Som tränger sig in i rummet och i min kropp. Jag vänder mig om, ser Jack. Han står lutad mot dörrkarmen, med en avslappnad och road blick.

Jag sväljer krampaktigt.

Jag vet inte om han precis har duschat, men hans mörka hår är vått och han har ingen tröja på sig. Bara ett par mörka träningshorts. Min blick flackar ner i en sekund. Under den korta stunden lägger jag märke till de markerade linjerna av muskler. Lika snabbt tittar jag upp.

Helvete.

"Hej," svarar jag, försöker låta oberörd men hoppar till vid mikrons plötsliga pipande. Jag ser hur Jack flinar åt min reaktion. Hans leende är fängslande. Han har verkligen förmågan att rubba mitt inre lugn, och jag förbannar mig själv för att jag tillåter det.

Medan jag tar ut min matlåda ur mikron, kan jag inte låta bli att retas lite med honom, "Är det här din nya strategi för att få tjejer på fall, eller har du bara glömt hur man klär på sig?" jag försöker låta lättsam och sätter mig vid ett bord.

Jack skrattar och drar en hand genom sitt blöta hår. "Jag tog en dusch, Ayla, och nu är jag varm... Men funkar det?" säger han och närmar sig mig.

"Nej, du måste testa något annat," svarar jag och försöker skaka av mig den nervösa känslan medan jag börjar äta min kycklingpasta.

Jack sätter sig bredvid mig. "Sluta flörta med mig," säger han och tar bort plastfolien från sin egen matlåda.

"Jag flörtar inte!" Protesterar jag, men känner hur mitt hjärta börjar bulta hårdare när köket börjar fyllas med andra studenter och Jack flyttar sig närmare mig.

"Hur var din dag?" Frågar han, helt apropå.

Jag tittar upp från min mat och möter hans ögon. Det är något mjukt och uppriktigt i hans blick, och det överraskar mig. "Den var faktiskt bra," svarar jag efter en kort tvekan. "Jag började prata med en kursare, jag tror jag har fått en vän"

Jack ler mjukt, "Titta på dig, jag är stolt över dig" säger han och jag knuffar till honom. Det känns konstigt, men på ett bra sätt, att höra de orden från honom. Det är som om han faktiskt bryr sig om mina små framsteg.

"Så, vad har du för planer ikväll?" frågar han.

"Planer?" upprepar jag och funderar snabbt över min kvällsagenda. "Inget speciellt, faktiskt."

"Perfekt," säger han med en glimt i ögat. "Då får du hänga med mig. Några i vår korridor tänker ha en filmkväll, antingen action eller skräck. Vad säger du?"

Jag överväger det, men tanken av att trängas in i ett litet utrymme med en massa främlingar ger mig ett tryck över bröstet. Känslan intensifieras när jag tänker på hur jag inte kommer kunna smita iväg när jag vill.

"Nej-"

"Ayla, kom igen. Det blir kul, och om du vill gå därifrån, går jag med dig" Jag söker hans blick och finner i hans ögon ett hav av lugn som får stormen inom mig att stilla sig. För en sekund.

"Okej," säger jag och blir förvånad. Av mig själv. Av honom.
"Omtänksam...ibland" lägger jag till och syftar tillbaka på gissningsleken mellan oss. Han skrattar och skakar roat på huvudet.

"Kan jag bjuda med mig en vän också? Hon bor också i korridoren och hon skulle verkligen behöva en paus" säger jag sedan.

"Absolut, det är inga problem alls," svarar han och nickar. Jag reser mig upp.

"Okej, men då letar jag upp Mia och så-" börjar jag ivrigt, men han suckar högt.

"Vad sa du att hon hette?" Frågar han.

"Mia," upprepar jag bestämt, och han suckar igen.

En konstig känsla, lik den jag kände häromdagen, griper tag i mig. Jag känner att jag behöver distansera mig från honom. Såklart vet han vem hon är.

Han har säkert koll på varenda tjej i den här korridoren. Den där rödhåriga tjejen. Och så Mia.

Borde jag ens bli förvånad?

"Av alla människor i korridoren..." börjar han mumla för sig själv, och jag ogillar verkligen den tonen. Ett obehag växer inom mig.

"Hon är faktiskt snäll," försvarar jag.

"Hon är galen," svarar han, och nu spärrar jag upp ögonen.

"Du kan inte bara säga sånt om-"

"Jo, det kan jag. Hon är min lillasyster."

Aha.

"Jag visste inte det" erkänner jag.

"Ja, Mia är tyvärr min lillasyster" upprepar han och ställer sig upp. "Men, kom till rum 11 om en timme, sätt på dig någonting skönt. Din ravenclaw t-shirt kanske? Snacks och sånt är fixat"

"Okej," säger jag och han ger mig ett halvt leende innan han går.

Ensam med mina tankar vaknar ett pirr inom mig, som en inbjudan till något större än kvällens film; en chans att ansluta, hitta gemenskap och kanske, bara kanske, komma närmre Jack. Jag diskar matlådan och springer sedan till mitt rum.