Förbjuden kärlek - Jolex

Soffan

Kaffekokaren lät i hela kontoret och doften utav det nybryggda kaffet trängde sig fram i varenda rum. Plötsligt vart köket en samlingsplats för alla som för tio sekunder sen, suttit fast i sina datorer.
Alex går in och möts utav en kaffekopp i ansiktet av Steinar.

-Tack, säger hon och skrattar medan hon tar emot den.

Josef står på andra sidan av köket och iakttar henne noggrant. Hon kollar åt hans håll för en sekund men kollar snabbt bort.

-Hörni mina vänner, jag vill inte förstöra den här fina samlingen men jag måste ha era rapporter på mitt bord innan ni går härifrån.

Suckande hörs nu från allas munnar och Alex kan inte göra annat än att flina och be om ursäkt.

Josef och Alex stannade kvar i köket medan de andra gick ut för att börja skriva på dina rapporter.

-Det gäller dig med, säger hon och pekar på honom ironiskt.

-Mäh, kan jag inte få göra ett utbyte mot nått annat, så får du rapporten sen när jag är lite mer....fokuserad? Säger han och flinar medan han går långsamt mot henne.

Hon skrattar och skakar på huvudet.

-Nej du kommer inte undan även om det låter oerhört lockande.

-Snälla, säger han och gör det där leendet med ögonen som gav henne pirr i magen.

Hon är tyst i några sekunder och kollar in i hans ögon. Ögonkontakten avbryts genom att hon kommer på att det finns fönster i köket. Fönster där man ser rakt in i köket från kontoret. Kontoret där alla deras kollegor sitter.

-Gör klart rapporten nu så kanske du får en belöning ikväll, viskar hon.

Hans ögon lyser upp och han kan inte gömma leendet som tränger sig fram.

-Yes chefen.

Sen går han ut mot sitt skrivbord och Alex vänder sig om. Hennes pirr i magen förvandlas snabbt till en klump. Vad höll hon på med? Vad höll de på med? Hon är hans chef, och den här relationen är högst olämplig. Men hon kunde inte förneka de känslorna hon kände så fort hon kollade in i Josefs blåa ögon. Hur hela hennes kropp värmdes och hennes hjärta startade bulta. Det gick inte att undvika dem känslorna, hur mycket hon än försökte. Hon har redan försökt trycka bort de i över 2 år.
Varför behövde allt vara så komplicerat?

Alex satt bakom ratten och kollade ut på vägen. Bredvid henne Martin och grubblade över något. De var påväg ut för att förhöra en person angående en utredning.
Det var tyst i bilen. Inte riktigt en stel tystnad. Men ändå inte en skön tystnad. Plötsliga tog Martin ett högt andetag och började prata.

-Du och Josef asså?

Alex vände sig om åt hans håll snabbt och kollade på honom förvånat. Hennes puls höjdes och hon fick inte fram nått ord. Martin kollade på henne och fortsatt.

-Ehm...för flera år sen så, ja jag och en kollega vi hade en relation av nått slag.

Alex fick en klump i magen och ville inte höra vad Martin hade att säga här näst.

-Det jag vill komma fram till är att jag märker ju tydligt på er att det är nått där.

-Nej, nej det är inget emellan oss, säger hon snabbt och skakigt.

Martin gav tillbaka en blick som klart och tydligt sa "Du kan inte lura mig".
Alex kolla ut på vägen igen. Ville gärna bli av med den här obekväma konversationen. Martin vände blicken och kollade ut genom fönstret igen. Förstod att hon inte ville prata om det så han ville inte pressa fram något.

Det plingade till i Josefs mobil och på skärmen lös Alexs namn upp.
"Kan du komma över när du slutat?"
Josef smålog lite för sig själv. Han svar henne med ett snabbt "ja" och återgick sedan till sitt arbete.

Alex tog ett djupt andetag och en klunk utav hennes vatten som stod på vardagsrumsbordet. Det var ungefär en timme kvar tills Josef slutade. Hon hade gått hem lite tidigare idag eftersom hon hade ont i huvudet. Men eftersom det var ett tag kvar tills han skulle komma, så valde hon att sätta på en serie och vila i soffan.

Alex hade slumrat till i soffan och väcktes av att det plingade på dörren. Hon flög upp och gick till dörren för att öppna. Där möttes hon utav isblåa ögon och ett varmt leende. Hon log tillbaka och välkomnade han in.

-Saknar du mig så mycket så du inte klarar av att vara själv i några timmar? Skojar han och sätter sig i soffan.

-Mmm, svarar hon och sätter sig bredvid.

Han kollar på henne och märker att det är något.

-Va är det?

Hon möter hans blick och drar sina händer på byxorna. Hon är tyst ett tag, bara kollar på honom. Och han kollar tillbaka. Fundersamt.

-Ja?

-Vi kan inte hålla på såhär Josef.

Hon ser hur hela hans humör droppar och hon får en klump i magen direkt. Han kollar ner i några sekunder och sen upp igen på henne.

-Vad..va menar du?

-Du vet vad jag menar.

-Du vill inte?

-Jo, jo det är inte det. Det är bara..jag är din chef, vi får inte.

-Men Alex..

Hon tar tag i hans händer och kollar in i hans ögon. Han ser så ledsen ut. Det gör hon med. Ingen utav vill det här.

-Varför måste allt vara så svårt? Frågar han och klämmer om hennes hand.

Hon släpper ut ett andetag och en tår. Det fanns absolut ingenting som hon ville hellre än att spendera varje sekund som Josefs. Det fanns ingen annan för henne. Det var han och har alltid varit han.

Hon hoppar närmare och han lägger sin hand på hennes kind. Han torkar bort några av hennes tårar och lutar sitt huvud mot hennes panna. Hon kollar upp på honom och trycker sina läppar mot hans. Han smälter in i kyssen och hon släpper ut ett stön mot hans varma läppar. Han trycker ner henne mot soffan så att han ligger över henne. Hon tar tag i hans tröja och drar den över hans armar. Han kysser hennes nacke och hjälper henne sedan att klä av sig. Ljudet utav deras stön och kyssar fyller hela rummet. Han fick belöning ändå efter allt.