Förbjuden kärlek - Jolex

Testet

Där var hennes svar. Klart som en dag. Två röda sträck som bara blev starkare och starkare. Hennes blick satt fastklistrad på den lilla plaststickan. Shit.

Hon kollade upp från testet och såg sig själv i spegeln. Hon såg helt förstörd ut. Håret uppsatt i en slarvig bulle. Ögonen röda med mörka ringar runt om. Och det enda hon kunde se nu när hon kolla på sig själv var hur hon stod där med en liten bebis i famnen. Hon blundade. Ville inte se de där bilderna. Hon satt sig långsamt ner på golvet och lät några tårar falla.

Alex låg i sängen och stirra upp i taket. Tankarna for igenom hennes huvud. Hon visste inte riktigt vad hon skulle känna. Hon var gravid. Hon hade ett barn i magen. Josefs barn. Juste Josef. Hur skulle hon berätta det för han? Hur kommer han reagera? Vad kommer han vilja? Vad vill hon? Hon visste ingenting förutom att det låg ett litet, litet barn i magen som var hälften hon och hälften Josef.

Hon hörde hur en nyckel låste upp låset på ytterdörren. Hon släppte ut ett tungt andetag och låg kvar i sängen.

-Alex?

Hon fick inte fram något ur munnen. Men hon ställde sig upp och mötte han i köket.

-Hej, hur mår du?

Hon nickar och gick för att sätta sig i soffan.
Han kollade på henne lite fundersamt men gick sedan för att plocka upp matvarorna sommar precis handlat.

-Köttfärsås? Blir det bra?

Hon släppte ut nått slags ljud som skulle betyda ja. Hon satt bara och stirrade in i tv:n. Det var inget på tv:n. Den var helt svart. Det enda hon såg där var en reflektion utav henne själv. Josef såg hur hon betedde sig annorlunda. Så han gick fram och satt sig bredvid henne i soffan. Han la en hand på hennes lår och kollade på henne.

-Du, hur är det?

Hon vände sig långsamt om och kollade in i hans ögon. Hon sa inget. Bara kollade på honom. Tills hon ställde sig upp och gick in i badrummet. Josef satt kvar och undrade varför hon bara gick. Men hon kommer snabbt tillbaka. Hon håller något i handen som han sen får kastat bredvid sig i soffan. Han kollar på henne konstigt och sen ner på det hon kastat i soffan. Han tar försiktigt upp det och iakttar det noga. Han kollar på stickan ett tag. Han ser fundersam ut. Typ som om att han egentligen inte fattar vad han håller i. Sen kollar han upp och möter Alex blick. Hon trycker ihop sina läppar och höjer på ögonbrynen.

-Är det sant?

Hon nickar och står kvar på stället. Han kollar på henne med en sån fin blick att hon bryter ihop i tårar. Han ställer sig snabbt upp och går fram till henne. Han tar hennes kropp i hans och håller om henne hårt. De gungar lite fram och tillbaka tills han lutar bak för att kolla på hennes ansikte. Hans ögon vandrar runt hela hennes ansikte. Han vet inte vad han ska säga. Han vet inte vad hon kände.

-Du..

Alex slöt sina ögon och la pannan mot hans bröst. Han strök händerna upp och ner på hennes rygg tills hon bestämde sig för att kolla på honom igen.

-Helvete, säger hon sen tyst och kollar in i hans ögon.

-Känns det inte bra?

-Jo eller jag vet inte, säger hon och stammar fram orden.

-Vill du prata om det nu? Frågar han och stryker hennes hår.

-Sen, vi äter först.

Han nickar och kramar om henne en gång till. Han kunde inte tro det. Alex var gravid. Med hans barn.

Middagen var mestadels tyst. Josef visste att Alex skulle komma till honom när hon kände sig redo för att prata om det. Och han acceptera det. Han ville inte tvinga fram nått ur henne. Men helvete va han ville höra vad hon kände och tyckte.

De låg i soffan. Alex med huvudet på Josefs bröst. Och hans hand i hennes hår. Alex låg och stirra in i tv:n. Det var nått skit tråkigt program på, men hon märkte knappt av att tv:n ens var på. Josef stirra in i väggen.

-Det är inte det att jag inte vill ha barn..

Josef kolla ner på henne.

-Det är bara det att jag inte vet om jag hade klarat det.

Han lyssnade noga på hennes ord medan han försiktigt rörde handen genom hennes hår. Det var tyst ett tag sen började hon prata igen.

-Men jag tror inte heller att jag skulle klara av att ta bort det. Psykiskt.

Hans hjärta gjorde ont för hennes skull. Han kunde inte ens föreställa sig hur hon kände. Visst var det absolut en jobbig situation för honom också, men det var hon som bar på barnet.

-Vi har liksom inte ens gått ut med att vi är ett par än. Är det verkligen rätt timing?

Han funderade lite innan han svarade på hennes fråga.

-Allt händer väll utav en anledning.

-Klyschigt, sa hon och kolla upp på honom.

-Jag menar bara på att, det här kanske är vad som ska hända oss. Vi kanske behöver det här.

-Vadå vi har det inte bra själva eller?

-Jo, jo såklart! Men..

-Men?

Han var tyst. Alex kollade på honom och väntade på ett svar. Men han satt bara och stirrade in i väggen.

-Du vill det här va? Sa hon tillslut.

Han tog ett djupt andetag och nickade sen långsamt. Hon nickade tillbaka.

-Men, vi är två i det här och om du inte vill så kommer jag absolut inte bli arg eller ledsen eller besviken. Och vad vi än beslutar oss för att göra, så kommer vi göra det tillsammans. Eller hur?

Hennes ögon fylldes med tårar. Hon älskad honom så mycket. Han var det absolut finaste, snällaste och mest omtänksamma hon visste. Det fanns ingen som honom. Att hennes barn skulle få ha honom som pappa hade varit ett pris.

Några tårar föll ner på hans tröja och han smekte hennes huvud långsamt.

-Jag tror jag vill det, eller tror, jag vet att jag vill det. Med dig. Men jag är så jävla rädd Josef.

-Jag vet älskling. Och det är helt okej. Man får vara rädd. Jag är också rädd. Men vad som än händer så kommer det bli bra, jag lovar.

Hon nickar och drar sig upp för att placera en kyss på hans läppar. Hans mjuka varma läppar.