Show me love - f.s

[10]

"Det här stället var det stället jag fick upp ögonen för dig första gången", sa Felix från ingenstans när vi hade suttit tysta vid bordet inne på caféet han hade envisats om att vi skulle vara på och prata ut. Jag kände själv att det egentligen var mest säkert att vi var hemma hos någon av oss själva och förde diskussionen där för att ingen som inte hade med samtalet att göra skulle höra oss, men det tyckte Felix inte var någon bra idé alls. Han kämpade verkligen med att få med mig hit och tillsist lyckades han. Jag visste att jag hursomhelst inte skulle vinna över hans envishet som trädde fram lite för ofta ibland.

"Jag såg dig sittandes ensam vid ett bord och jag tyckte du såg så dyster ut. Alida tyckte inte alls om det, hon blev typ rasande", fortsatte han och trummade lite löst med sina fingrar mot bordsytan. Han hade det som ett tics för sig att jämt trumma med fingrarna när han blev lite nervös eller inte hade något bättre för sig.

"Apropå Alida, är ni tillsammans fortfarande eller inte? Jag fick inget riktigt svar när jag frågade sist", sa jag och gick rakt på sak. Det var ganska viktigt för mig att veta hur det stod till mellan dem för att kunna ta ställning i allt det här på bättre sätt. "Jag såg ju er två tillsammans på Starbucks på Stureplan här om dagen."

"Jag har faktiskt redan svarat på den frågan", svarade han väldigt förnärmat och reste näsan i vädret. Jag suckade tyst. Sure, det hade han. Det enda han hade sagt var att det var komplicerat, inget mer. Visst okej om det var komplicerat mellan dem men han kunde ändå säga om de var tillsammans eller inte.

"Utveckla svaret lite, jag nöjer mig inte riktigt med att bara veta att det är "komplicerat" mellan er. Jag tycker det är mest rättvist om jag i alla fall får någon förklaring", sa jag utan att bry mig om att han verkade ha blivit rejält förnärmad av att jag hade ifrågasatt honom. Han hade nog egentligen tänkt sig att han var den enda som skulle ifrågasätta men jag hade även själv en massa frågor jag ville ställa honom.

"Men vad fan, varför måste du veta sånt? Det hade varit en sak om vi två hade varit tillsammans, då hade jag förstått dig om du ville veta min och Alidas relation till varandra men nu när vi inte är mer än skolkompisar, knappt det, så känns det som en riktig orelevant fråga", morrade han. På något sätt kändes det lite som att alla mina förhoppningar raserades när han sade att vi inte var med än "skolkompisar" om knappt det. Jag hade någonstans där längst inne trott att vi i alla fall kunde starta på nytt och bygga en ny vänskap.

"Ursäkta för att jag frågade då", sa jag lite smått uppkäftigt och suckade dramatiskt.

"Alltså du är ju helt jävla omöjlig att snacka med. Det här samtalet var verkligen en flopp. Glöm bort att jag ens försökte vara lite trevlig med dig och reda ut gammal skit." Felix slängde sig upp från den hårda pinnstolen så snabbt att han var på väg att spilla ut det som fanns kvar i hans kopp som stod på bordet.

"Jag drar, vi ses nån annan gång", sa han när han hade kastat sig upp från stolen. Han virade sin halsduk runt halsen och försvann ut från caféet. Själv satt jag bara kvar på min stol funderandes på varför han så plötsligt hade blivit såhär och vad jag hade gjort för fel? Var förhållandet mellan honom och Alida så pass känsligt att han inte klarade av att prata om det eller vad handlade det här om egentligen?

------
Gilla och kommentera flitigt så kan ni få ett kapitel inom kort.