Cindy's perspektiv
"Risken är ju att det blir missfall igen" sa läkaren. Jag mötte Oscars blick. "Men innebär det några risker för Cindy?" Frågade han. Läkaren, vid namnet Mats, nickade. "Tyvärr innebär missfall alltid en risk för mamman" sa han. Jag tittade ledset ner i golvet.
Jag kände Oscars trygga armar runt min kropp. Han kramade mig hårt. "Det får inte hända" viskade han mot mitt hår. Jag slöt mina ögon och lutade mitt huvud mot hans bröst. "Jag vägrar att ta den risken" la han till.
"Jag vill bara tillägga, det måste inte vara allvarliga konsekvenser. Ingenting garanterar att något dåligt kommer hända" sa Mats, för att få Oscar lite lugnare.
"Men ingenting garanterar att något bra kommer hända heller och jag vågar inte chansa, det absolut sista jag vill är att förlora henne" sa Oscar och hans röst sprack. Jag mötte hans blick igen och några tårar lämnade hans vackra ögon. "Inget får hända dig" viskade han och kysste mig i pannan. Försiktigt torkade jag bort hans tårar.
"Ni har en fin kärlek" sa läkaren och log lätt. Bådas blickar vändes mot honom. Ett litet leende smög sig fram på mina läppar, trots den sorgsna stämningen. "Jag älskar honom verkligen" sa jag och kramade om min prins. "Och jag älskar henne, över allting annat" sa Oscar med sitt vackra leende.
"Känns roligt att höra" log Mats och gav Oscar en klapp på axeln. "Men jag får önska er lycka till i framtiden!" La han till.
Vi tackade och reste på oss.
Hand i hand med världens bästa kille gick jag hem.
Vi slog oss ner i soffan. Oscars armar slingrades runt mig och han placerade små, mjuka kyssar i hela mitt ansikte. "Vi löser det här, på något sätt ska vi lösa det" sa han. Jag log mot honom och nickade. "Och vad som än händer så lovar jag att stanna vid din sida" sa jag med fingrarna intrasslade i hans mjuka hår. Han gav mig en lång kyss som avbröts av att hans mobil började ringa. Långsamt drog vi ifrån och log snabbt mot varandra.
"Det är Felix" mumlade han och reste sig. Innan han gick gav han mig en mjuk kyss. "Snart tillbaka" la han till och gick in i vårt sovrum. Jag satte mig ordentligt i soffan och bytte kanal på tvn. Såklart blev det reklam så fort jag slog över. Jag sänkte volymen för att slippa det störiga ljudet. Istället kunde jag höra vad Oscar sa. Han pratade lite om vad som hade hänt idag. Felix visste allt, han har varit ett stöd för Oscar genom denna mardrömmen.
"Aldrig i livet att jag tar den risken, Cindy är det bästa jag har och jag tänker inte låta något hända henne" hörde jag Oscar säga. Han var tyst en stund, förmodligen för att Felix pratade. "Ja, jag älskar henne så himla, himla mycket" sa han. Jag log för mig själv. Jag älskar hur han vågar visa att han är kär i mig inför sina vänner. Han är inte den som plötsligt blir cool när hans kompisar dyker upp, tvärt om. Oscar är den som visar ännu mer hur mycket han älskar mig. Han kysser mig, håller om mig och tvekar inte en sekund på att säga att jag är vacker och liknande.
Med andra ord är han precis så som man vill att ens pojkvän ska vara. Helt underbar.
Tillslut kom han ut ur rummet. Jag reste mig direkt och slängde mina armar runt honom. "Gud, vad jag älskar dig!" Utbrast jag.
-------
Vad kass jag är, har inte uppdaterat på mer än en månad och detta kapitlet var inte mycket att hänga i granen hahah. Anledningarna är väll att jag har börjat på gymnasiet och minns ni den där killen jag nämnde för några veckor sedan? Han är väll också en anledning.... Men jag ska iallafall försöka att börja uppdatera igen!
