Du klarar allt och lite till

Mamma,vem är du egentligen?

Hon satt där mittemot henne, granskade henne sakta sedan tog hon på sig sina eleganta glasögon, samtidigt som hon strök undan lite av luggen från pannan.
"Nja, jag vet inte vad du ska ha men jag tar dagens biff potatis och lingon."
  Anja lyssnade bara på ett öra .
Egentligen är hon inte alls hungrig så här dags , fast så mycket mer intresserad av varför Harriet hade dragit med henne ut på lunch.
      Det fanns alltid något hon hade i åtanke.
Medan hon bläddrar igenom menyn inser hon att hon inte är det minsta hungrig.
"Jag känner inte för att luncha mamma". Säger hon. "Faktiskt tror jag bara att jag ska ha kaffe och något fikabröd till".
     Harriet tar sakta av sig glasögonen och spänner blicken i henne. Den säger -skäm inte ut mig eller dig själv här.  Hit brukar jag och mina vänner ofta gå.  Här måste man äta!
"Anja, jag vet att du har det tufft just nu. Men du måste se till att börja sköta om dig på rätt sätt." Sedan fortsätter hon att fråga på om Pablo.
    När Anja berättar att han kommer hem om en vecka tycker Harriet att de ska träffas alla tre tillsammans.
    "Neeeej, säger jag ju"
hon råkar höja tonen så pass att ett medelålders par framför dem bara stirrar surt, ansiktena säger åt henne att hålla käft, här vill folk ha matro. Ta dina bekymmer till en lämpligare plats.
   Harriet sitter helt förstummad.
"Mamma, det är slut på riktigt mellan mig och Pablo." "Jag är som ett infekterat sår för honom.Grejen är att jag aldrig kommer att läkas. Inte tillsammans med honom."
       Sedan berättar hon att hon ångrat sig direkt, och att hon visst var jätteledsen. Men så var det.
          Slutligen får mamma Harriet in efterrätten före maten; "
    "Jag har varit otrogen för tolv år sedan. När jag inte kunde hålla det inom mig längre, valde jag att berätta. Det var då såret infekterades, förstår du mamma?"
   Harriet stirrar stumt på henne, ögonvitorna börjar vidgas ut sakta. Anja ser hur hon försöker kämpa med gråten. "
    "Anja, vad har du gjort? " säger Harriet helt förkrossad
När kyparen kommer in och serverar dem drycken undrar han säkerligen varför de bägge sitter med en likfärg i ansiktet .

De äter under tystnad Harriet tuggar elegant på sin mat.
      Hennes tunna läppar är målade med ett äckligt rött läppstift som inte klär henne en sekund.
    Hon ser ut som en löjlig liten skogsmus medan hon maler runt maten i den lilla munnen.
      Speciellt när hon tuggar. Anja har tappat matlusten totalt.
       Hon rör runt i maten och skvätter ner potatisen med lite sås.
           Därefter placerar hon besticken prydligt på ena sidan av tallriken.
"Ska du inte äta?" "Nej, jag var egentligen inte hungrig". Sedan dricker hon ur det stora glaset med mineralvatten snabbt.
    Munnen är alldeles igentorkad av detta förbannade samtalet. Hon känner sig varm och allmänt irriterad.
      De pratar lite om allt möjligt.
Inte en enda gång har Harriet ifrågasatt hur Anja mådde när hon var på sjukhuset.
    Eller varför det hände.
Är denna kvinna gjord av stål, eller är det ett spel bara?
    Kanske hon rentav är totalt ointresserad; av att vara moder och fru. Livsnjutare är vad hon är.
        Precis som Missan därhemma.
Hon gjorde bara det hon ville , när det var på hennes villkor.
    Inga fler frågor får hon om sin affär heller.
Hade pojkarna kommit till henne med ett sånt problem , är det klart att hon skulle göra allt som var i hennes makt för att hjälpa dem framåt.
        När Harriet betalat för lunchen beger de sig ut för att promenera hemåt.
    Oktobervädret har fått trädens vackra löv att börja trilla av .
   Löven har gjort sitt för denna gången.
Så enkelt och rofyllt allting var ute i naturen.
    Allt hade sin gång , i tur och ordning.
Annat var det med människan.
  Den konstiga varelsen är oförmögen att lära sig regler och ordning.
"Anja , jag ville egentligen tala om att jag träffat en man, vi har umgåtts en tid.
   Genom sitt jobb ska han flytta till Tyskland så jag följer med."
   Anja stannar , och bara stirrar på henne.
I hennes ålder.
   Därefter snurrar hon tillbaka filmen; genom sitt jobb!
" Jobbar han i den åldern?" säger hon.
    Harriet börjar snurra runt på sin scarfes innanför jackan, som om hon vill fördröja svaret.
  " Han är bara sextio" svarar hon stolt.
Anja börjar hånle, till slut kan hon inte hålla tillbaka skrattet.
Hon skrattar tills hon blir tårögd.
   " Menar du att mannen är sextio och du sjuttiotre?"
"Jag ser då inte ut som sjuttiotre"väser Harriet till. "Gör hur du vill mamma, det har du ju alltid gjort.  Fast om jag hade varit i ditt skinn, skulle jag faktiskt gå ner lite till åldersmässigt.
    Då hade du ju fått en prima vara, kanske tillochmed en "toyboy".
  Därefter tänder hon nervöst en cigarett .
" Okej, gumman vi får prata vidare en annan dag. Ta hand om dig".
    Anja tittar efter henne där hon går iväg i sin svarta jacka.
  Det har börjat duggregna.
Harriet drar upp kapuschongen över det välfriserade håret.
         Anja ser henne försvinna med lätta eleganta steg.
  Hon står kvar där i duggregnet och frågar sig;
vem är du egentligen mamma?