I Will Remember You ~ 5

Kapitel 8

Niall Horan

2 år senare.

"Jo Noah du måste till skolan!"

Säger jag frustrerat och tar hans hand.

Hans 6åriga kropp är stark för att vara så liten

"Jag vill inte! Dom retar mig!"

Säger han ansträngt och hänger i min arm.

Jag sätter mig på huk och hans isblåa blanka ögon möter mina

"Hör på här Noah, om dom retar dig går du till läraren och säger till, okej?"

Han svarar inte utan kollar bara på mig

"Hör du mig Noah?"

Han nickar smått och följer ovilligt efter mig ut till bilen.

***

Vi svänger in på parkeringen till den lilla skolan och Noah bara stirrar rakt fram.

Jag betraktar honom. Han ser rädd ut

"Hörru min prins"

Han vänder blicken till mig och jag kan se hur nära han är till tårar

"Du är en Styles Noah, precis som din mamma. Hon kämpade emot dom som retade henne. Man kan inte springa från sina rädslor, man måste kämpa. Du är en stark grabb, och kan stå emot dom dumma ungarna som retar dig"

Han nickar

"Jag hämtar dig vid två"

Jag knäpper loss honom och tar av barnlåset på dörren.

Han hoppar ur bilen och tar sin ryggsäck

"Hejdå pappa"

Säger han svagt och slänger ryggsäcken över axeln

"Hejdå min älskling"

Han smäller igen dörren och hans små ben styr bort mot ingången.

Att lämna honom gjorde lika ont i mig varje gång, tanken på att förlora honom cirkulerar i mitt huvud varje dag.

Jag kollar alltid extra noga på honom ifall att han rycks ur mitt liv på samma sätt som Nora.

Nora däremot har jag inte sätt, känt eller hört på två år.

Senaste gången var den dagen hon visade sig i den spetsklänning hon begravdes i.

Det var nog hennes farväl, att hennes själ lämnat jorden en gång för alla.

När Noah gått in i tegelbyggnaden startar jag bilen och åker iväg för att handla.

Som en vana ringer jag ändå Noras telefonsvarare.

Signalerna går fram och som varje gång annars hoppas jag att hon ska svara även fast jag vet att det är omöjligt

"Snälla, snälla, snälla, bevaka Noah. Skydda han från sina rädslor. Du är den jag litar på att fixa det här"

Jag tar en korg och hänger den i armvecket och börjar slänga ner grejer i den

"Han har äntligen slutat gilla köttbullar förresten. Harry vet dock inte om det och han kommer bli så sårad. Men Noah ska få säga det själv, så slipper han bli så arg"

Jag skrattar smått när en bild på Harrys min då Noah sagt att han inte vill ha köttbullar dyker upp i mitt huvud.

Jag babblar på i ett streck om allt mellan himmel och jord medan jag springer mellan raderna av hyllor och skyfflar i grejer i den röda korgen.