Purple Eyes

Kapitel 4

Scott la Ariana på sängen och bäddade om henne.

" Vi måste ta hand om det här " sa Scott till Derek

Derek nickade. Efter Ariana svimmade tog Scott hem henne. När han kom hittade han Derek beredd vid ytterdörren, som om han visste att han skulle komma med Ariana.

" Vad är det som händer med henne " frågade Scott.

Derek tittade inte på Scott utan fortsatte betrakta hans kusin.

" Magin i henne växer och vi vet inte vad vi ska göra " sa Derek

Scott studerade Dereks ansiktsuttryck och för första gången nånsin visade Derek känslor öppet. Han var arg och orolig. Arg på sig själv för att han inte kunde göra något för att hjälpa henne och orolig över att det kanske kommer sluta med samma sätt som hennes mamma slutade.

" Hur kan vi hjälpa? " frågade Scott

Derek tänkte efter. Det fanns inget någon kunde göra.
,
" Jag vet inte. För första gången i mitt liv vet jag inte vad man kan göra " sa Derek förtvivlat

Scott nickade och gick ut för att ta hand om hans nya beta

Ariana visste inte var hon var. Allt omkring henne var suddigt eller såg hon suddigt. Bilder och visioner spelade snabbt framför henne. Rösterna skrek runt henne.

" SLUTA " skrek Ariana och föll ner på knä.

Med händerna på golvet såg hon hennes tårar falla ner på golvet

" Vad är det som händer med mig " viskade Ariana

Golvet försvann och Ariana föll. Hon skrek inte. Det kändes som om hon drunknade men kändes inte i lungorna, utan det var en skrämmande fridfull känsla. Som om någon försökte hålla henne säker och bekväm.
Plötsligt landade Ariana mjukt på marken. Ariana låg med huvudet upp mot det vita taket. Hon vände sig om och fick syn på trädet. Trädet som håller det övernaturliga i Beacon Hills i balans.  Men den hade inte en trädkrona fylld med olika färgade blad, nej det var av hugget och det enda som var kvar var rötterna och lite av stammen.

" Bryter man mot reglerna bestraffas man " viskade en röst iskallt bakom Ariana

Ariana vände sig om och fick syn på Nogitsune. Men bandagen han haft över hans kropp var borta. Denna gång såg han ut som vilken människa som helst. Hans ögon var blå och håret var blont. Om Ariana inte visste bättreskulle hon tycka att han var snygg, men det enda  hon kunde tänka och se var varelsen som kontrollerade Stiles och dödade Allison och Aiden.

Nogitsune räckte fram hans hand till henne. Ariana tittade på den som om den skulle attackera henne.

" Jag kommer inte skada dig " sa han med en mjuk röst

Ariana tog hans hand och han hjälpte henne upp på fötter. Ariana tittade runt men såg inget förutom trädet och Nogitsune.

" Vad gör jag här?" frågade Ariana

Ariana tittade tillbaka på Nogitsune.

"Du är här för att höra sanningen om dig" sa Nogitsune

Han tog hennes arm och drog henne till en dörr som plötsligt dykt fram. Han öppnade den och framför dom visades sig ett vackert landskap.

"Var är vi?" frågade Ariana

"I gamla Kina. Jag levde här och föll för en som du" sa Nogitsune

Vi fortsatte gå tills vi nådde en by. Barn sprang runt och lekte och vuxna var upptagna med deras arbete. Det såg ut som en scen uttagen från en kinesisk film. Boxar stod utanför affärerna fyllda med frukt eller nötter. Vissa sålde vackra pärlsmycken och fat som var av guld och silver. Gräset var uttorkat och solen sken starkt och flickor gick runt med blomkronor på huvudet. Några män kom gående ut från skogen och ett rådjur eller en kanin hängde på männens axlar.

Nogitsune stannade framför ett hus och ut från det kom en kvinna som såg ut som Ariana. Kvinnans hår var uppsatt och hennes kinesiska klänning var röd. Hon bar en korg av trä fylld av färska gröna äpplen. Hon gick fram till en av affärerna där en kvinna stod och sålde. Kvinnan sa något på kinesiska som Ariana förstod betydde tack och kvinnan i den röda klänningen gick.

" Det där är Kilala, hon var som du. En bändare" sa Nogitsune

Ariana nickade och plötsligt stannade de och en liten yngre version av Nogitsune sprang förbi mot skogen och en grupp pojkar följde efter. Oväntat föll Nogitsune och pojkarna började slå honom.

Kilala sprang fram till gruppen och sa något högt till dom. De sprang iväg och Kilala hjälpte den yngre versionen av Nogitsune in i en liten hytt.

"Det där var jag och mitt namn var Miruku" sa Nogitsune

"Vad hände?" frågade Ariana mjukt

Nogitsune tittade på henne med en blick som hon inte kunde läsa.

"Vi föll för varandra och för att hjälpa mig försökte Kilala ge mig krafter, men jag var inte ren nog.
En natt var jag ute och jagade till mig och Kilala när jag träffade på för första gången en Kitsune. Från början var Nogitsune en räv tills den bet mig. Räven dog och jag blev Nogitsune. På det sättet kunde jag få alla att betala för vad de gjort mot mig" sa Nogitsune

"Men Kilala stoppade dig" sa Ariana och tittade ner på golvet.

"Hon låste in mig och var fånge där tills Noshiko släppte mig" sa Nogitsune

"Men varför? Varför visa mig detta?" Frågade Ariana

De var tillbaka i det vita rummet.
Nogitsune tog Arianas hand och tittade in i hennes ögon.

"Kilala var stark nog att fånga mig här, men du är starkare. Ariana du måste lära dig kontrollera dina krafter. Du är inte en bändare utan du är en historiel, en varelse med krafter som en bändare men mer. Du kan se framtiden och det förflutna och kraften att läsa andras tankar. Lär du dig kontroll kan du rädda dina vänner och dom du älskar från onskan som kommer" sa Nogitsune

Ariana nickade snabbt och Nogitsune tog henne in i hans famn och höll henne hårt.

"Vilken onska?"

"Något mörkare än mig själv"

////////////////////////////////

Derek satt bredvid Arianas säng och studerade henne när hon utan förvarning satte sig upp.

"Hej hej" sa Derek och la sin hand på hennes axel.
"Du är säker" sa Derek när Ariana tittade på honom.

Ariana kastade sig in i Dereks famn och Derek kramade den unga flickan hårt.

"Jag vet! Jag vet vad jag är!" Sa Ariana och tittade upp på sin kusin
Derek nickade mjukt

"Vi tar hand om det senare. Nu behöver du vila" sa Derek

Ariana nickade och la sitt huvud på Dereks bröst och la sitt huvud på Arianas huvud. Derek släppte ut ett andetag som han inte visste att han höll. Flickan i hans armar hade fått en speciell plats i hans hjärta och bara tanken av att han skulle förlora henne fick hans hjärta att krossa.

"Hur länge var jag borta" frågade Ariana

"En heldag och du behöver vila innan du gör något alls" sa Derek. Det sista med en bestämd ton rösten.

Ariana nickade och slöt sina ögon och snart somnade hon där i hennes kusins armar. Hon sov en drömlös sömn, men hon var tacksam. Hon behövde inte se något som hon skulle vilja glömma efter.