Marionett mästarna [Avslutad]

Kapitel 1 - Döden och efterlivet

"Jag säger ju det, det är självaste djävulen som har skrivit det!" Utbrister jag medans jag stirrar på Serum som läser brevet jag precis fått.

Serum är en pojke lika gammal som jag, han har brunt hår och en svart och guldig mask som skyddar hans ögon och som tar slut över hans näsa. Han bär en vit skjorta med en ljus guldig tjock tröja över, med svarta jeans och inga skor eller strumpor. Han är den som tar hand om trådstumparna när personer dör, förvandlar den till löv som sen tar sin plats på det stora trädet. Om inte andarna väljer annorlunda, då åker dem till helvetet och blir demoner.

Vi sitter i Serums realm. Där är det alltid natt och hela området är fullt med träd, utom en liten äng där det stora trädet finns, det som är fullt med gula löv som förr var liv. Runt det finns en liten fläck gräs, med några gröna rosor där Serum alltid befinner sig.

Han sitter och tänker, Serum har inte fått några andar på sistone, så jag kan inte göra nya liv. Så därför gick jag direkt till honom med det nya problemet.

"Vad tror du det kan ha med och göra?" Frågar Serum och jag skakar på huvudet.

"Jag vet inte, borde vi fråga Dileria om det? Hon är den som står närmast djävulen och döden." Föreslår jag.

"Om du menar med fiendskap som att stå nära så är det rätt." Säger Serum och jag suckar.

"Hon är den enda som faktiskt pratat med honom."

"Ahhh, om du menar så..." Vi sitter tysta en stund, ingen säger något.

"Så, ska vi gå?" Frågar jag.

"Aha, ok." Jag antar att Serum inte hade någon aning om det, fast vi pratade om det för någon sekund sen.

Serum hoppar upp på sina fötter snabbt och formar en ring av vatten från sina händer, samt löv från olika sorters träd. Ett hål formas i ringen och den växer till våran storlek. Genom hålet ser vi ett landskap, en tätt skog fullt med gamla träd, som sträcker sig långt upp. Vi kliver igenom hålet och på en gång befinner vi oss i den nya skogen. Det är mörkt och fullmånen står rätt upp i himlen. Gräs och stenar täcker marken och några få blåa rosor.

Vi börjar gå, vi har träffats många gånger så jag vet vart vi ska någonstans. Dileria är min syster, fast det är lite ironiskt. Livet och döden är syskon. Snart blir träden färre och de alla massa trådar som finns från himlen blir nu synliga. De kommer från alla håll och riktningar, fast alla ska till en och samma ställe. Det ska vi med.

Snart kommer vi fram till en äng där ett stort håll finns, där alla trådar går in. Hålet är flera meter brett, och en trappa slingrar sig runt väggarna. Medans vi går ner lägger jag märke till hur alla trådar samlas i en och samma ställe och går ner som en och samma linje längs tills vi kommer längs ner då de fortsätter genom den stora grottan. Vi följer efter trådarna i tystnad. Snart kommer vi fram till ett stort stenrum där alla trådar särar på sig och går till taket där de sitter fast. I mitten av rummet står en stol gjort i svart sten och trä. I stolen sitter en kvinna.

Kvinnan är Dileria, min syster. Hon har samma ljus blonda hår och samma kropps byggd. Hennes ansikte täcks av en svart mask och hon bär en svart klänning som går långt ner, längre en hennes fötter. Ärmarna stannar runt hennes handleder, dem är smalare runt hennes axel till armbåge, efter det blir dem bara större tills den slutar runt handen. Klänningen är urringad i en cirkel runt hennes hals med ett halsband av en kniv och en blå ros hänger runt hennes hals. Hon bär också ett silver skärp runt hennes mage, och kjolen hänger fritt runt hennes ben.

Hennes svarta håll i masken skymmer ögonen, men jag tror att hon sover, genom det sätter som hon lutar ansiktet mot handen. Jag går fram mot henne, min egna vita klänning släpande efter mig, Serum stannar vid dörr öppningen. Jag ruskar löst till henne.

"Dilera, vakna." Viskar jag tyst och hon rör sig lite gran, tills hon tittar upp på mig.

"Calove?" Frågar hon. och sträcker på armarna över huvudet.

"ja, och Serum är också här, vi har ett problem." Jag håller brevet mellan mina fingrar och Dileria gör en handrörelse, brevet omgivs av ett blod rött glitter och svart rök som sen glider ner till Dileria. Hon läser det snabbt och hon får ett bekymrat ansiktsuttryck.

"Serum, kom hit!!" Beordrar hon skarpt och Serum hoppar till, men skyndar sig snabbt till min sida. Dileria ställer sig upp.

"När fick du det här brevet Calove?" Frågar hon mig.

"För några mänskliga timmar sen." Säger jag och hon nickar.

"Har det hänt något konstigt den senaste tiden hos er?"

"Ja, jag har inte fått några nya andar så Calove kan inte göra några nya liv." Svarar Serum seriöst och Dileria börjar gå runt i rummet.

"Jävulen skulle aldrig kalla oss ditt ifall han inte hade något i görningen..." Hon pratar högt för sig stjälv, hennes svarta klänning släpande i marken efter henne. Hon tänker, och håller brevet mellan fingrarna medans hon läser högt. "Ni önskas härmed till mitt palats för att prata om viktiga saker som anger er. Med er menar jag också Serum, Geresia och Dileria, kära Calove. Ni får en mänsklig vecka på er att ta er hit, annars kommer mina trofasta vakter att ta er hit med våld. Jag hoppas att ni inte gör detta svårare för er stjälva, och att vi ses snart. /Lucifer."

"Hur lång tid har gått egentligen?" Frågar Serum.

"Jag vet inte, vi får fråga Geresia om det. Hon är den enda som har koll på den mänskliga tiden." Svarar jag och precis då knäppte Dileria sina fingrar.

"Jag tror jag vet, men vi måste prova det." Säger hon och vi svarar med enkla OK. "Serum, jag kommer klippa av en persons tråd, och du kommer försöka se vart snutten tar vägen någonstans, eftersom den inte kommer hem till dig." Säger Dileria och Serum nickar.

"Så du menar inte att du bara låtit bli att klippa av personers trådar?" Säger jag och hon ger mig en blick.

"Gissa tre gånger." Säger hon sarkastiskt och jag suckar.

"Nej."

"Tio poäng till dig." Dileria fortsätter att gå omkring trådarna tills hon stannar vid en. "Den här, Serum, du ska följa efter den här."

"Visst." Serum sätter sig på golvet i skräddarställning och några få guld löv börjar svärma omkring tråden.

Dileria hämtar sin kniv som låg på ett bord precis bredvid sin stol. "Håll för öronen."

Jag nickar och håller för öronen. Dileria ställer sig på tå och skär av tråden med en snärt med handen. Tråden faller livlöst ner på marken och en röd sörja börjar rinna ur änden. Ett gallskrik från en medelåldrig kvinna hörs i grottan som får mina ögon att bli vidöppnas. Dileria verkar inte bry sig dock. Snart så försvinner den korta änden av snöret och allt blir lugnt igen.

"Jag förstår inte hur du kan ha det så här." Säger jag med en pust. Dileria rycker på axlarna.

"Man vänjer sig, fast det är såklart skönt när folk dör utan att skrika."

Vi sätter oss bredvid Serum och väntar. Inget händer på ett tag tills Serums ögon for upp och han börjar gallskrika.

"Serum?!" Skriker vi och håller om honom när han börjar vrida sig. Han verkar ha det illa, vart han en nu är. Han fortsätter ett tag, tills hans ögon slocknar och han faller livlöst i våra famnar.

"SERUM!"

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kommentra vad ni tycker en så länge och vad jag kan förbättra! ♥

//Dileria