Marionett mästarna [Avslutad]

Kapitel 17 -Kärlek gör en galen

  Jag satt ensam kvar, var jag nu var. Jag visste att det här var det enda sättet att lyckas fly från Lucifer. Vi behövdes ta oss härifrån, och det snabbt. Det vra bara en tidsfråga innan vi skulle bli åter tillfångatagna. Och jag visste, att då skulle de inte misslyckas. Det gör det aldrig.  

 Men att jag skulle få betala ett sådant pris, det visste jag inte.

Det var mörkt. Eller, det var det inte heller. Det var ingenting. Ett stort håll fyllt med ingenting. Inget ljus, inget mörker, inga träd, inga växter, ingen eld, inget vatten. Inte en enda sak. Mina händer var knyttna bakom min rygg och jag hade en grå tygbit i munnen som var knyten bakom mitt huvud. Den gjorde väldigt ont. Jag flög uppe i den här tomma världen, med mina ben hängandes neråt.

MIn vita klänning hade han tagi bort. Istället bar jag en kortade vit klänning med vita och gråa randiga strumpbyxor. Armarna var korta och den hölls uppe med ett vit skärp som sat vid midjan. Mina ringar var borta, och mitt blonda hår uppsatt i en hästsvans.

"Du har kallat mig till denna värld, kära Calove. Jag har lovat att lyssna på vad du har att erbjuda." Hörde jag Zho'tiros motbjudande men vakra röst. Av ett hav av gråa fjädrar döck han upp framför mig. Han gick frammot, långsamt och retsamt. Han visste att han hade dragit mitt sista strå, och att jag var fångad i hans spindelnät. Han kunde kontrolera allt i denna värld, och det visste han. Jag skände mig voldtagen, förutmjukad och tillplattad. Men jag kunde inte ge vika nu.

Zho'tires såg inte gammal ut, han såg ut att vara i min ålder. Han hade blekt blont hår och retfulla mintblåa ögon. HAn hud var glek, och han bar sin bagliga beiga väst med vit skorta under. HAn bar beiga byxkor med kedjor som hängde längst ner i byxerna, och inga skor på sig. Han log hånfullt med kärleksfullt mot mig.

HAn kom fram till mig. Långsamt sträkte han sina händer bakom mitt huvud och knöt bort tygbiten som gjorde det omöjligt för mig att prata. Hela tiden såg jag till att hålla ögonkontakt med honom. När den entligen var borta från min mun så tog jag ett djupt andetag. "JAg utmanar dig till en kamp. Ingen magi, bara vapen och förmågan att slåss." Sa jag. Zho'tires såg på mig och började gapskratta.

När han entligen hade lugnat ner sig och tårkat glädjetårarna såg han äntligen på mig ordenligt. "Menar du alvar, sötnos?" Frågade han och la händer i kors. Jag nickade.

"Fullt alvarlig." Sa jag. Med ett sista litet skratt knäpte han med fingrarna.

Det tomma intet so jag presis varit i förendrades raskt. Ett stort slagfällt gjort i sten bredde ut sig istället för den tomma världen. Den påminde mig om roms gamla teater som stog i ruiner. Framför mig förvalndades luften till Zho'tires och han log lömskt mot mig. Mina rep som höll fast mina armar knöts upp och försvan i ett moln av grå rök. Jag såg på honom med en seriöst blick.

"Så, kära Calove. Eftersom du är den som utmana mig bestämmer du spelets regler." Sa han och gjorde en bugning mot mig. Jag himlade med ögonen inombords.

"Som jag sa förut, ingen magi, bara vapen. Inga trix eller distrationer av något slag, och inga kloner eller något som hjälper någon att slåss." Jag räknade på fingrarna vid varje ny regel jag presenterade för Zho'tires. När jag var klar såg han ut som om han suttit ut världens tråkigaste historia lektion.

"Vad du är tråkig och simpel, Calove. JAg hade inte trott det om dig." Sa han. Han gick runt i sen cirkel medans han pratade och rullade huvudet åt alla olika håll. Han suckade och ställde sig framför mig med händerna i kors. "Vilken typ av vapen kommer du använda?" Frågade han.

"Pil och båge." Så fort jag sa det kom min kära vita pillbåge till mina händer. En vit väska med vita pilar sattes på min rygg. Jag drog en pil och la den tillrätta vid pilen och spände den löst. Sen såg jag på Zho'tires. Han hade knäppt med fingrarna, och med ett moln av rök uppstog ett stort grått svärd med grönt handtag. Han höll den i båda händerna och såg seriöst på mig.

"Må den bästa av gudar vinna." Sa han och backade så vi stg exakt tio meter ifrån varandra.

"Det är bara du som är gud här." Sa jag. När vi var tio meter ifrån varandra började vi räkna ner. "Tre..." Började vi. Zho'tiro höjde sitt svärd och ställde sig i slagsställning. "två..." Jag höjde min pil och båge och siktade på han och ställde mitt vänstra ben framför mitt högra. "Ett..." Vi stirrade på varandra en sista gång innan vi båda höjde rösten i ett sista skrik.

"GÅ!"

Zho'tiro anföll först. Med rasande fart sprang han emot mig med svärdet i bara sin högra hand. Lika snabbt dukade jag undan i rättan tid. Medans han var förvirrad av mitt försvinande siktade jag en pil på honom. Han stog med ryggen mot mig så jag sköt pilen rätt i låret på honom. Han skrek till i smärta och såg på mig med ilska i sin blik. Snabbt drog han ut pilen, och svart blod strömmade ur såret. Han bet ihop sina käkar och gick på mig med samma hastighet som förut.

Enkelt backade jag undan igen. Den här gången sköt jag honom i hälen. Han skrek till igen. Medans han stog och försökte få ut pilen ur hålen sköt jag honom en gång till i ryggen. Han föll frammot och landade på alla fyra. Snabbt sprang jag emot honom och sparkade till hans handled. Han for över på rygg så pilen i hans rygg sköt igenom hans bröst. Han såg över på mig med ilska och förlust. Snabbt som ögat spände jag en till pil och siktade på hans huvud medans jag satte foten över hans hals.

"Det gick ganska snabbt, tycker du inte? Kära, lilla sämsta Zho'tiro." Retades jag med ett elakt flin spelandes på läpparna. Oh, hur mycket jag älskade den blick av raseri han gav mig. Men den blev snabbt bortblost av ett flin. Förvånat råckade jag lyfta på foten som var nedtryckt över hans hals. HAns hand for över min fotled vilket fick min balans att försvinna och ramla bredvid honom. Jag såg honom dra ut pilen ur hans bröstkorg. Det svarta blodet sprutade och stänkte ner hans kläder, men läkte snart därefter.

"Det där är fusk!" Skrek jag och hoppade snabbt upp på fötter igen. "Läkning med magi är emot reglerna!" Sa jag. Zho'tiro bara skrattade åt mig. MIn pilbåge försvan tillsammans med mina pilar helt plötsligt. Jag såg mig förvirrat om axel och såg tillbaka på guden av kaos. Han flög över marken med sitt gråa moln flygande runt sig. Han skrattad ondskefullt och galet mot mig medans han höll sitt ansikte med båda händerna. I skräck började jag backa ifrån honom.

Han märlte min smärta och kastade en hög av moln runt mig. Den slingrade runt mig som en hög ormar och började långsamt trycka ihop mina ben och armar så jag inte kunde röra mig längre. "Fusk säger du?! JAg bryr mig inte! Jag har aldrig förlorat förrut, och jag kommer inte göra det igen." Sa han i en galen röst. En rysning letade sig ner för min ryggrad. Det gråa molnet slingrade sig närmare mitt huvud.

"Jag förväntade mig inte mer från ett galet kräck. JAg förstår inte varfö rjag tänkte ens tanken att slåss mot en usel förlorare." Sa i min lungnaste röst jag kunde komma åt i mitt raseritillstånd. Det gråa molnet hade slingrat sig över min hals och runt min mun. Min förmåga att prata upphörde.

Zho'tiros stirrade galet på mig. Med ett moln av rök teleporterade han sig tätt intill mig. Han smekte min kind och såg nästan vänligt och kärleksfullt på mig. "Min kära drottning... Vi ska aldrig bli separerade-" Började han. Han tog bort handen när röken täkte för mina kinder ohc lämnade bara mina ögon kvar. "Inte så länge jag är kaoset gud..." Mina ögon spärrades upp i skräk när röken slingrade sig runt dem.

Min värld slöt sig i mörken och tomhet. Det enda jag hörde var det galna skrattet och det eviga viskandet av 'för alltid' som ekade i den värld jag var i. Med ett sista försök att hålla mig vaken, slöt jag ögonen och försvann i mörkret.  

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 Snälla komentera vad ni tycker. Tyvärr börjar jag få skrivkramp... men det kommer nog att lösa sig. Hoppas jag.

 Snälla rösta om ni gillade kapitlet och berätta i kommentarerna vad ni tyckte.

 //Dileria