Protected

31.

Jag låser dörren till caféet som jag för tillfället jobbar på och börjar lättat vandra längs gatan. Min kropp känns trött och tung och längtan efter min säng får det att sticka i fingertopparna. Mina ögonlock känns som bly, mina tankar är luddiga och som den klumpiga personen jag går jag såklart in i någon fastän min blick är fäst framför mig.

"Oj, förlåt" mumlar jag och hör själv hur borta jag låter. Mina sömnproblem finns fortfarande, de kanske inte är lika mycket som förut, men de gör fortfarande att jag på kvällarna känner mig som levande död.

En flämtning får mig att möta personens blick och när jag ser Alec framför mig klarnar mina tankar genast och jag känner mig inte längre trött. Att se honom nu, när jag minst anar det får mig att inse hur mycket jag saknat honom.  Alla känslor jag har gömt undan kommer kraschandes tillbaka till mig. Allting jag intalat mig spelar inte någon roll, för när jag ser hans ögon rinner livsglädjen ur mig, för de är lika livlösa som en eld utan ljus.

Alec ser uttryckslöst på mig innan han skakar på huvudet och lämnar mig ensam igen. Det korta mötet får undangömda känslor att väckas till liv, även om det borde vara omöjligt. Att någonting såhär litet får mina känslor att blomma ut igen visar att jag inte alla släppt dig.

I flera minuter står jag kvar på gatan tills jag raskt vänder på stegen och inom en kort stund står jag utanför ett stort grått hus. Försiktigt knackar jag på dörren och biter mig i läppen i ett försök att kunna distrahera mig själv ifrån alla negativa tankar över vad jag är på väg att göra.

Dörren öppnas och Mike ser chockat på mig i dörröppningen.

"Leah, vad-" Jag avbryter honom bryskt genom att pressar mina läppar mot hans, hårt och känslolöst. Han rycker ifrån och ser oförstående på mig.

"Snälla, bara få mig att glömma" säger jag, inte högre än en viskning, och ser bedjande på killen framför mig. Långsamt stiger han åt sidan och jag går in i huset där det inte verkar vara någon annan hemma. Jag vänder mig mot Mike igen som tveksamt drar en hand genom sitt hår.

"Vi kanske borde prata o-" Jag avbryter honom ännu en gång och skakar febrilt på huvudet.

"Nej, snälla. Gör det här för mig" yttrar jag svagt, på gränsen till tårar.

"Du kan inte be mig om något sånt här" säger han tyst. "J-jag kommer ta det för seriöst"

Hans röst är låg och han slår skamset ner blicken i golvet. Att Mike har lite mer känslor för mig än vänskap kunde jag tillslut lista ut efter någon vecka. Varje gång jag pratade om killar blev av lätt irriterad och fnös bort ämnet. Men han vet att jag vet. Det är tydligt men vi är såpass bra vänner att det inte spelar någon roll, för vi båda behöver varandra.

"Snälla" yttrar jag bedjande och Mike suckar. Han ser ut att fundera en stund innan han nickar och kort därefter ligger hans läppar på mina i samband med att han försöker få av mig mitt hjärta.

Men även nu, när jag blir kysst med kärlek, känns inte mitt brustna hjärta helt.

~~~~~~
Behövde bara ha med den här bilden för den beskriver exakt min och min kompis vänskap på pricken haha! Alla tycker vi är opassande och jobbiga, men what can I say, varför vara normal när man kan vara sig själv?

Stay weird
Xx Linn