Harry Potter - Back to Hogwarts

30. Tunn is

Harry vaknade tvärt. Det verkade vara mitt i natten, och det hördes höga knallar med någon sekunds mellanrum. Det lät som en skottlossning.
När han skulle resa sig upp för att se vad som pågick där ute så kändes det som om något mer än knallarna var fel. Efter ett par sekunder kom han på det; det var frånvarandet av Rons snarkningar. Han vände sig om. Ron satt i sin säng med uppspärrade ögon.
- Vad är det som låter? sa han förskräckt.
En extra hög knall hördes och fick dem att rycka till. Harry kunde skymta ett blixtrande ljus bakom den mörka rullgardinen. Då började pusselbitarna falla på plats och han blev lugn igen.
- Det är fyrverkerier, tror jag, sa han och reste sig upp.
Ron såg förvirrad ut.
- Fverkeryer? sa han. Är det farligt?
Harry drog upp rullgardinen och hans misstanke bekräftades.
- Idag är det ju de sista dagen på året, eller hur? sa han. Idag är det en vecka sedan julafton.
Han tittade på sin klocka. Den var fem minuter över tolv.
- Igår, menar jag, sa han. Och då brukar mugglarna fira med sådana här fyrverkerier - de är inte farliga om man gör på rätt sätt, men de är fina att titta på.
Raketerna exploderade i alla färger och mönster mellan himmel och jord. När Harry tittade på fyrverkeripjäserna så kändes det så självklart att knallarna hade varit fyrverkerier. Hade verkligen åren i trollkarlsvärlden suddat ut hans minne från mugglarvärlden så mycket? Tanken kändes på något sätt lite kuslig. Harry hade några gånger, när han vandrat omkring på mugglargatorna, kommit på sig själv med att sakna mugglarvärlden lite. Han hade absolut inte saknat Dursleys, men allting annat. Han höll på att bli en lika stor mugglarentusiast som mr Weasley.
- Men..., sa Ron tveksamt. Det där kan väl inte mugglare göra? Krävs det inte magi för att skicka upp gnistor sådär?
- Det funkar inte på det sättet, förklarade Harry. Det är små raketer fyllda med krut och en massa andra konstiga grejer. Så tänder man eld på en stubin och så skjuter de iväg.
- Varför det? sa Ron och backade ett halvt steg när en extra hög knall avlossades.
Harry rynkade pannan.
- Varför? upprepade han roat. Jo, av samma anledning som att jorden är rund och du är rödhårig. Det bara är så.
Ron dunkade honom skämtsamt i sidan.

På morgonen därefter så var inte Ginny vid frukosten.
- Hon ville ligga kvar i sängen lite, sa Hermione när Harry frågade. Hon sa att hon var jättetrött. Jag tror att hon vill vara ifred lite.
- Vadå, sa Harry, har det hänt något?
Hermione ryckte på axlarna och gav Ron en blick som Harry inte riktigt förstod.

Ginny syntes inte till under hela förmiddagen. Efter det sjunde partiet knallkort med Ron och Hermione gick Harry till slut till hennes rum och knackade på.
Inget svar.
Han knackade igen.
- Hallå... Ginny?
Det kom ett svagt ljud inifrån rummet. Var det en snyftning, eller bara en suck? Han kunde inte avgöra det. Till slut öppnade han försiktigt dörren och klev in.
Ginny låg kvar i sin säng, på sidan med ryggen mot honom. Harry kunde se hennes ansikte i den långsmala spegeln bakom sängen. Ögonen var öppna. De var rödgråtna och stirrade ner i golvet en kort stund innan de sakta slöts igen. Munnen, som hade varit lite öppen, stängdes också.
- Mår du bra? sa Harry.
Ginny svarade inte. Harry vände sig om och gick ut igen med en klump i magen.
Vad var det som hade hänt, egentligen?

Harry kunde inte släppa tankarna på Ginny under hela dagen. Strax efter lunch så hade hon klivit upp och lagt sig under en filt i soffan. Hermione och Ron hade övertalat Harry att låta henne vara ifred, men han funderade hela tiden på vad som hade hänt. Inte ens när mrs Weasley lagade den godaste löksoppan som Harry någonsin smakat eller när George öppnade en stor kartong med vårens nya kollektion till Weasleys Vassa Varor kunde han helt glömma det.

Varför hade Ginny låtsas sova när han kom in? Han var ju trots allt hennes pojkvän - hon kunde ju lika gärna bara ha sagt att hon ville vara ifred lite. De hade pratat om allting med varandra, och nu hade det hänt något som Ginny plötsligt inte ville berätta om. Hon ville tydligen inte ens berätta att det hade hänt något.

Ron verkade inte se saken på samma sätt.
- När tjejer är trötta så vill de inte prata med någon, sa han när de diskuterade det under kvällen. De vill bara vara själva en stund, och sedan är allting som vanligt igen.
- Hon kunde väl åtminstone ha sagt det? envisades Harry. Kom igen, det måste vara en annan anledning till att ligga ensam i sängen hela dagen än att man är trött.
- Vet du, jag tycker inte att du ska lägga dig i det där, sa Ron. Hon är nog lite ledsen, och hon kanske inte tror att du förstår.
- Ledsen för vad?
- Kom igen, hon har förlorat en storebror!
Det var som om vågen av sorg sköljde över Harry igen efter ett par månader. Varför skulle den alltid välja det tillfälle när skalet var så skört?
- Men..
- Du kommer väl ihåg vad Kingsley sa till alla efter striden? sa Ron.
- Sorgen kommer bara när vi påmins om den, och nu i början gör vi det hela tiden, sa Harry.
- Just det, sa Ron. Fattar du? Hon påmins om det! Det är en helt annan sak när hon är hemma och det märks så tydligt att något fattas.
- Och hon tror inte att jag förstår? sa Harry upprört. Hon tror inte att jag förstår? Det var ju mitt fel att alla de där människorna dog! Hur tror hon att jag känner då?
- Lugna dig, sa Ron. Du kände aldrig Fred på samma sätt som Ginny gjorde.
Harry satte sig ner på sängen och slog ut med armarna.
- Nej, det gjorde jag inte, medgav han. Men jag tycker ändå att hon borde kunna prata om det.
- Jag också, sa Ron. Jag tycker inte att hon har rätt i att låtsas sova, men jag förstår henne ändå. Fred hjälpte henne alltid när hon var ledsen, han hjälpte henne att skala av sorgen. Nu, när han är borta, har isen blivit mycket tunnare. Ginny är rädd för att falla igenom.

_______

Tack för 4k!😘