Denouement ۩ {Random}

Hanna the Knife

Mitt namn är kniv, Hanna Kniv, det var tänkt att vara dramatiskt. Vilket jag fattar att det inte är. Du kanske har fattat att jag är en kniv om du inte gjort det så gratulerar jag dig till upptäckten. Jag är den coolaste och grymmaste kniven du kan få höra talas om. Var glad att den har berättelsen inte var om Bertil, han är så tråkig. Jag tillhör Captain Hook, japp han från Peter Pan, nä skojar. Jag tillhör Jacob Johnson, en vanlig högskoleelev som gillar mig. Fast det är ju inte så konstigt för vem kan ju inte gilla mig?
" Jacob, vad har du skaffat nu?" frågade en röst uppgivet. Det är Jacobs pappa om någon undrade.
" En trollstav far," sa han och jag blev rädd. En trollstav? Har jag blivit utbytt? Det var inte mitt största bekymmer, jag hade en fiendeskap med en trollstav vid namn Ara. Jag försökte lyssna på resten av samtalet men det gick inte.
~Tidshopp~
Jacob som in i rummet och gick raka fram till bordet där jag låg. Jag såg hur han dolde något bakom ryggen. Han plockade upp mig och jag var förväntansfull. Skulle jag få blod på mig? Skulle jag få döda hans mobbare?( och ja, jag är lite galen men det är mitt ursprung. Vilken kniv vill inte vilja bli nerfläckad av bloooooooooood? Juste alla, så moving on.).

Jacobs blonda lockiga hår föll ner i hans panna. Han snygg och det säger jag inte för att han är min mästare. Utan för han är snygg, på allvar. Han är vältränad och har muskler och hans blå ögon är som havet. Han har ett problem, han har inget högerben, it's a long story.
Han skulle kunna få vilken kvinna som helst på fall, om det inte vore för ett litet problem.

Det finns inga kvinnor här, jepp du hörde rätt. Alla kvinnor är försvunna, ingen vet var de är. Nu undrar du kanske så här
" Men Hanna du är ju en tjej!" Ledsen att göra dig missnöjd men nej, jag har bara ett tjejnamn men det är inte säkert att jag är en kvinna, jag vet inte själv. Så nu när det har utredas får jag fortsätta? Tack ska ni ha. Staden Lorktown var en gång känd och det kom turister hela tiden, men det var när det fanns kvinnor här. Detta är en sann historia, så sann som jag är en kniv.

För exakt 100 år sen, knivår går lite fortare än människoår. ( Hanna hur gammal är du?) Det tänker jag inte avslöja du skulle tycka att jag vara en mumie. Nu ska jag fortsätta.
En dag för länge sedan( du har sagt den delen. AVBRYT MIG INTE!) som sagt var det var en dag för länge sedan.
Då dök det upp en främling, en mystisk man som verkar trevlig och lyckades trollbinda alla, kvinnor, tjejer och flickor. Men sen visade han sitt sanna jag och rövade bort dem, ingen vet var han tog dem. Men en sak är klar han hade ett vapen, inte coolare än jag men mäktigare. Kunde förstöra allt med ett ord, jag blev vän med det, ja mer än vän( åh du trodde inte att jag hade några känslor för jag är av metall? Knivhatare!) Jag litade fullständigt på Ara( stopp spola tillbaka bandet. Var inte Ara den trollstaven du hatade? Jo, tio poäng för du är så smart. Låt mig fortsätta så kanske du förstår.) Hon förstod mina känslor, hon fattade hur det var att vara något annat än en människa. Vi träffades rätt så ofta eftersom främlingen brukade komma förbi och då la han henne bredvid mig och vi började lära känna varandra. Jag trodde att det var en vänskap, jag hade vuxit upp med vetenskapen att knivar inte blir kära. Men det kunde vi visst. Jag blev kär i Ara och jag visste att hon älskade mig tillbaka. Vi visste att det skulle bli knepigt men jag trodde aldrig att hon skulle svika mig så som hon gjorde. Jag minns det så tydligt, hur skulle man kunna glömma? Hur ens kärlek förlorade ens tillit? Främling kom till oss, skulle bjuda ut Jacobs mamma på dejt, samma dag som bort rövningen skedde. Han hade med sig Ara, jag borde fattat att något var fel. Hon var så tyst inte lika glad som hon brukade. Om hon hade kunnat gråta så hade hon säkert gjort, jag vill också gråta. Kanske gjorde hon som jag och grät inombords eller så var hon lycklig. Lycklig över smärtan som hon skulle orsaka Jacob. Främlingen bad om att få prata i enrum med Jacob, jag fick såklart vara med. Vi( jag, Jacob, främling och Ara.) samlades i Jacobs rum, främling pratade något om magi och grejer och Jacob protesterade och då höll han fram Ara. Jag visste såklart vad hon kunde göra, men jag trodde att hon kunde stå emot sin kraft men nej. Främling sa en trollformel och riktade Ara mot Jacob, jag kunde nästan höra Ara viska " förlåt" . Jacobs skrik var det värsta jag någonsin hört, jag förstod honom. Hans ben var borta, jag ville döda Ara för vad hon gjort mot min mästare men jag lät bli. Jag skulle inte sjunka till hennes nivå, sedan lämnade främlingen, Jacobs mamma och Ara huset och det var sista gång jag såg dem.( Åh stackars Hanna, är det därför du inte tål Ara, för hon skadade din mästare?
Ja, det är det, han blev utfryst i skolan och retad av alla, även lärare. Pågrund av Ara.
Men har du inte hört citatet? "Är en kniv ond? Bara om bäraren är det." Det är likadant med trollstavar, Ara var aldrig ond det var bäraren som var ond.
Tror du inte jag försökte intala mig själv det? Men jag visste att jag hade varit blind av kärlek och inte sett Aras sanna jag. Nu ska vi hoppa tillbaka till när Jacob kom in.)

Jacob höll ett hårt grepp om mig och låg.
" Jag har fixat en vän till dig Hanna," sa han och tog fram en trollstav som jag så väl kände igen. " Det här är Ara, jag hittade henne." Jag hade fnyst om jag haft kunnat, det var säkert ett trick för främlingen att spionera på oss.

Han la ner Ara på bordet och gick ut igen, så jag och Ara fick var själva. Han är en speciell pojke, han behandlar saker som människor, alla saker är ju typ människor.

Jag känner ett väldigt trevligt bord som heter Buford, han befinner sig för närvarande ombord på ett flygande skepp. Japp du hörde rätt, ett flygande skepp.

Jag hörde hur Ara pratade med mig.
" Det var ett tag sedan Hanna," sa hon och jag hade blängt på henne om jag kunnat.
" Ja det var det Ara, du har vuxit," sa jag surt och hon hade troligen suckat om hon hade kunnat.
" Du behöver inte spela vänlig, jag vet att du hatar mig och jag förstår dig Hanna. Jag är ledsen för vad jag gjorde och jag har alltid ångrat mig sedan den dan. Du behöver inte förlåta mig men du ska veta att jag är ledsen," jag litade inte på henne, oavsett hur mycket hon försökte så skulle jag aldrig lita på henne igen.
" Det borde du vara, du förstörde hela Jacobs barndom, han blev utfryst och blev tvungen att sluta med fotbollen pågrund av dig!" Jag typ skrek det och Ara rodnade typ. Hon mumlade något.
" Hanna, Kevin svek mig," sa hon och jag glömde bort mitt hat mot henne.
" Svek din mästare dig? Men varför?" frågade jag
" För jag vägrade döda," jag tyckte lite synd om henne, hon förtjänade inte att bli övergiven trots vad hon gjort.
" Men varför, vad gjorde han?" frågade jag nyfiket
" Han kastade mig och Jacob plockade upp mig och jag kände igenom honom som pojken jag skadat. Tänkte att jag kunde ställa allt till rätta," sa hon och jag fnös hmm, ställa allt till rätta. Visst säkert. Fast Ara kunde kanske vara till hjälp.
" Om du nu inte är på hans sida, berätta var alla kvinnor befinner sig." Sa jag och Ara började nynna. Hört en trollstav nynna? Nä. Bra, det sprutar gnistor ur den.
" Det kan jag inte," sa hon och jag kastade mig över henne( du kastade dig över henne? Visst hur?
Jag fick kanske hjälp av Teddybjörnen Karl-Johan, som kastade mig men det hör inte till ämnet.)
" Du berättar annars målar jag dig orange och klär dig med blommor," sa jag och jag kände hur en träflisa revs upp. En flisa, jag menade inte att skada henne men jag kunde kanske utnyttja chansen nu. " Det blir värre om du inte berättar. Så berätta!"
" Jag kan inte, men jag kan ge dig en ledtråd." Sa hon och jag spetsade öronen( jag har inga öron och spetsar låter fel.) Hon viskade ut ett ord som fick mig förstå " Överallt."

Så vad tyckte du? TenatheGreat  ?
Vet att den blev väldigt konstig och jag kanske skriver en uppföljare.
Borde jag göra så här fler gånger?

Är inte van vid att skriva noveller men hoppas att ni gillade den.

Om jag skriver en uppföljare ska Hanna förlåta Ara i såfall?