Killen som räddade mitt liv | M&M | {AVSLUTAD}

4.8

// Martinus Perspektiv \\

Emma har varit här i ungefär 2 timmar. Marcus och hon har skrattat nonstop sedan de gick upp till Marcus rum. Visst, man kan väl skratta en stund. Men så länge? Det har jag svårt att tro. Vad kan vara så roligt?

Jag bestämde mig för att lämna min sköna ställning i soffan och bege mig upp för att förstå mig på vad som var så roligt.

Sakta satte jag min högra fot på det andra trappsteget och använde lårmuskeln för att trycka upp resten av kroppen. Sedan satte jag min vänstra fot på de fjärde trappsteget och ökade takten tills jag var uppe.

Jag styrde min steg mot Marcus rum och höjde min hand för att låta den knacka tre gånger på den vitmålade dörren.

Jag hörde Emmas bubbliga härliga skratt och Marcus röst.

Mac - Kom in! Det är bara att öppna!

Jag lydde och satte min varma hand på det kalla metallhandtaget. Emma och Marcus blickar var fästa på mig när jag klev in i det välkända rummet.

Jag stod en stund och bara stirrade på de. När Emma började att ge mig konstiga blickar harklade jag mig försiktigt.

Tinus - Vad är det ni skrattar åt?

Marcus vände sin rygg mot mig och gav Emma ett snett leende. Hon log tillbaka men åkte fort med blicken upp på mig igen.

Mac - Vi kollar på roliga videos.

Emma - På Youtube!

Jag skrattade lite tyst åt paret som nu satt och flina åt mig.

Emma kollade på Marcus som nickade.

Emma - Vill du vara med?

Jag mötte Marcus blick och nickade lite åt Emmas fråga.

Mac - Okey! Let's goo!

Jag hoppade kvickt och smidigt ner på golvet mellan Emma och Marcus.

*

Okej. Det kunde vara så roligt. Vi alla tre har skrattat, jag vet inte hur länge!

Imorgon skulle Filippa och Emma få träffas för första gången. Till och med jag var nervös. Jag förstår att Filippa måste vara jättenervös och rädd. Men Emma visste ju ingenting om det.

Hon kanske skulle bli sur för att vi inte berättat något. Vi har ju trots allt känt Filippa ett tag nu. Eller skulle hon bli ledsen?

Emma visste ju inte om Filippa ens levde. När vi räddade hennes liv i somras sa hon att allt var hennes fel. Att Filippa kidnappades på grund av Emma. Men det har jag svårt att tro.

Jag menar...

Skulle hon bli ledsen att efter alla dessa år sökande efter Filippa så har hon funnits. Helt frisk och levande.

*

// Emmas Perspektiv \\

Jag skulle precis gå upp för trappen till Marcus rum när Martinus ryckte tag i min arm och förde bort mig från trappan.

Emma - Heey!

Martinus log kaxigt åt mig och jag himlade lika kaxigt tillbaka.

Tinus - Jag är starkare!

Emma - Det tror du ju bara.

Tinus - Men det var inte det jag ville.

Emma - Nehe.. Vad vill du då?

Jag sa det inte alls kaxigt. På något sätt. Eller jo kanske lite. Men asså kärlekskaxigt.

Asså bästavän kaxigt. Inte mer. För jag gillar väl inte Martinus mer än vän?

Tror jag...

Efter alla rykten kring den här fanpage tjejen har jag ju börjat tvivla på mina känslor för Marcus. Men de är starka och jag tror inte att de kan försvinna bara efter lite rykten.

Tinus - Jag och Marcus har en överraskning till dig.

Jag log glatt. Jag älskar överraskningar.

Emma - Jaså.. Vad är det då?

Martinus gick två steg närmare mig och jag kunde känna hans mintaktiga andedräkt mot min näsa och panna. Sådan längd skillnad var det.

Tinus - Det får du veta imorgon.

Tinus log ett finurligt leende innan han lämnade en snabb kyss på min panna, vände på klacken och gick bort från mig.

Jag stod helt stum kvar. Han hade "kysst" mig igen. Och jag börjar bli väldigt osäker på om jag känner något mer för Martinus.

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••
Förlåt för sent kapitel! Men jaja!

Tack verkligen för alla gratulationer ❤

Glöm inte att rösta och kommentera! Läser och svarar alla kommentarer! ❤❤
/ C