My boy | Ogmar

Trettiofyra

Ogge

"Jag kanske råkade lägga ut på min story vart vi är" flinar han busigt och fnissar ännu mer när jag chockat spärrar upp ögonen. "Omar!" Utbrister jag och ett roat ups lämnar hans mjuka läppar innan han i rask fart fortsätter in genom den stora entrén. Hur tänkte han? Detta kan ju sluta i total kaos.

Efter en stund ser han bak på mig som inte rört mig ett enda steg och ger mig en frågande blick. Blicken frågar om jag är okej och jag tar inte miste om den gnutta oro som gömmer sig bakom hans felfria iris. Med ens ler jag betryggande och följer med ett leende lekandes i mungipan suckandes efter honom. Han är så himla fin på alla sätt.

Pojken vid min sida ler glatt och skuttar av exalterande. Han är verkligen som ett litet barn på sin födelsedag.
Byggnader från små butiker och restauranger breder ut sig när vi väl är inne på området och jag får hindra mig själv från att ta Omars hand i min genom att bestämt trycka ner handen i jackfickan. Ljudet av ljusa skrik upprepar sig med jämna mellanrum och den gröna helt livsfarliga bergochdalbanan Helix blåser oss i ansiktet så nära vi är.

"Kom vi åker Helix först! Den är närmast." Tjuter Omar och rör sig bort mot ingången som tonats upp en bit bort. Jag däremot spärrar upp ögonen till max och känner hjärtat dunka med korta mellanrum av bara tanken.
"Är du sjuk i huvudet eller? Aldrig någonsin att jag går upp i den där!" Yttrar jag panikslaget och granskar bergochdalbanan med en orosklump i magen. "Kom igen Ogge, var inte en sån mes nu" fnittrar Omar och lägger huvudet på sne. Hans leende är fint, det gör mig alldeles varm inombords. För är han glad är jag också glad. Ögonen kan man drunkna i, dem kastanjebruna ögonen som glittrar i solskenet och inte speglar någonting annat än glädje. Det är nästan så att jag inte kan säga nej, men det vänder sig i magen och rädslan gör sig påmind. "Du kanske kom hit för att spela chokladhjul?" Frågar han med ögonbrynen höjda.
"Ja"
Han himlar med ögonen medans ett utdraget"Åhhhhhhhhhh" yttras.
"Ett utdraget stön, okej." Yttrar jag nonchalant och skrattar när han irriterat slår till mig på armen. "Nejmen vad sägs om den där baby?" Yttrar jag precis vid hans öra så att bara han ska höra.
"Kaninresan? Srsly Ogge, är du 3 år eller?" Säger han men följer ändå med i stegen när jag drar bort honom mot kön.

Efter en kort stund av köande får vi tillslut sätta oss i en av de runda flytande båtarna. Båten ser mer ut som en rosa luftballong vilket nog är meningen. Värmen slår emot mig och solen gastar mot min lätt solkyssta hud. Omar skrattar, troligtvis tillhör inte denna något han brukar åka när han är där.

Båten börjar röra sig och åker in i en mörk tunnel. Fönster uppfyllda med lisebergskaniner sipprar förbi oss längs väggarna. Jag ser mig omkring. Det ända som fyller omgivningen är ett ändlöst mörker och alla gröna kaniner. Omars tindrande ögon ligger avslappnat på omgivningen och jag ler när vi får ögonkontakt. Handen placerar jag mot hand höft och drar honom intill mig. När våra läppar kolliderar rör det sig som en stöt genom kroppen. Jag njuter av lyckoruset och jag känner hur Omar ler mot mina läppar vilket får oss att dra ifrån. "Jaha så det fanns en anledning till att du valde den här?" Yttrar han retfullt.
"Men jaa, jag stod inte ut längreee."

Jag kraschar mina läppar mot hans igen. Han har lagt sin hand i min nacke och pillar på dem små hårstråna. När ett högt ljud intar mina öron hoppar jag skrämt till och flyger ifrån Omar. Men vi inser snart att det bara är berättarrösten som börjat tala och vi båda börjar att gapskratta. Vi fortsätter skratta åt dem töntiga imiteringarna av kaninerna i fönstrena.
"Åh herregud" skrattar Omar när lampa efter lampa tänds i dem små fönstren och berättelsen fortsätter. Jag omfamnar honom mjukt, drar honom intill mig och pussar hans lockar gång på gång. "Jag älskar dig." Yttrar jag ärligt. Han sätter sig upp och ser in i mina ögon innan han spricker upp i ett stort leende. "Jag älskar dig också Oscar." Svarar han lyckligt och jag kan inte göra annat än le åt de tre orden som känns så rätt att få säga samt höra.

Tillslut så ser vi ljuset som visar sig som ett litet ljushål långt bort. Vi tvingas hoppa isär från varandra och motvilligt släpper jag killen i min famn. Istället sätter jag mig på andra sidan mittemot honom. Båten känns med ens mer balanserad och rak och jag inser med ens att den måste lutat något förfärligt när vi satt på samma sida.
Jag ser ner i knät. När vi går ur båten hör jag Omar tacka för åkturen medans jag mumlar något surt till tjejen då tankarna ligger någon helt annanstans.

Förvirrat stannat jag upp då jag märker att jag måste råkat gå ifrån Omar. Jag ser ut över floden där Colorado flyter och ser på alla som blir helt nerstänkta med vatten. Armarna lägger jag på räcket och trots att ögonen följer alla vattendränkta människor är det inte där mitt fokus ligger. Tillslut känner jag en hand på min axel och jag ser trött på den andfådda pojken. Han ser bekymrat på mig och öppnar munnen men hans kommande mening avbryts av skrikande och chockade röster som kommer emot oss.

"OMG VI HITTADE DEM!!" Hör vi någon skrika och Omars ögon rör sig förvirrat ifrån mig. Sekunden efter blir vi överfallna med kramar. Jag kan då inte må för att släppa ur mig ett lyckligt skratt. Ett tjugotal foooers klänger nu på oss, alla för att få en bild och kram av sina idoler. Mobiltelefoner flyger hit och dit genom luften. Jag försöker så gott jag kan att ta en bild med alla i ordning men märker hur mycket det hade underlättat om dem gjort en kö. Jag blickar över på Omar som verkar göra detsamma.

"Omar är du och Amanda ihop?" "Omar hur går det med Amanda?!" "Hallå!?" Lyder nästan alla uttalanden och mitt humör sjunker drastiskt. Omar skrattar stelt och vickar lite på ögonbrynen vilket får alla foooers att tjuta till och genast börja diskutera exalterat. Jag himlar med ögonen surt. Hur länge jag än stirrar på honom för att få ögonkontakt ger han mig aldrig hans uppmärksamhet och ilskan strömmar genom min kropp.
"Hallå Ogge?! Kan jag få ta en bild?"
Förvirrat lämnar mina ögon Omar och möter tjejerna framför mig. Med ens kommer jag tillbaka till verkligheten och skrattar stelt bort stämningen.

"Hallå jag träffade Amanda här förut" hörs en foooers gälla röst överrösta alla och jag stelnar till.

***

Alltså tack för allt! Bröt ihop i förra kapitlet och mådde inte alls bra. Tack så hemskt mycket för att ni fanns där och stöttade mig. Jag kan inte tro mina ögon!
Jag älskar er, jag älskar wattpad-comunityt!<3