Neutral mark

Mucka

Vi fortsätter att gå under tystnad.

Det är inte en pinsam tystnad, utan en skön en. Vi bara går sida vid sida, med våra bogar nästan sammansvetsade och våra munnar smått fnittrande.

Vädret är fortfarande mulet och ibland skvätter ett lätt duggregn på oss, men det är knappt märkbart. Inte i det här sällskapet.

Plötsligt hörs ett högljutt vrål från en motor i högvarv och ljudet av hjul som slirar mot grus. De höga ljuden får mig på helspänn och huvudet kommer i en högre ställning. Derek verkar inte mindre spänd.

Jag ut byter en snabb blick med honom innan våra bogar lossar från varandra och vi tassar åt varsitt håll. Jag tassar bort en liten bit innan jag kan skymta något mellan de tättstående blandskogs träden.

Tom grusväg.

Jag drar lättat en suck. Falskt alarm.

Derek verkar ha insett samma sak och kommer lunkande på grusvägen och nickar åt mig att följa honom. Jag kliver försiktigt genom skogsbrynet och vidare ut på vägen. Derek börjar gå och jag följer efter honom. Vi går på led och följer vägen tills, i alla fall jag, ser slutet på vägen.

En vid det här laget välkänd parkering.

Men till skillnad från många andra gånger är den inte tyst, eller tom, för höga vrål ekar emot oss fyllda med stridsvilja.

Derek tvärstannar och om jag inte varit vaken hade jag gått in i honom, men istället så går jag upp bredvid honom. Ett doft morrande dundrar ut från hans strupe och lite av de skräckinjagande tänderna visas.

Innan jag hinner säga något, så har varulven bredvid mig förvandlats till ett dammoln och allt som syns är ett svart, suddigt, sträck som rusar mot den öppna grusplanen.

Jag tvekar inte innan jag sätter av efter honom, även om jag smyger in i skogen innan vägen tar slut och försöker och förstå vad som händer.

Jag blir inte förvånad över scenen.

På andra sidan parkeringen står Mali och morrar med tunga kedjor runt halsen, fastbunden vid ett träd. Framför henne står hela Maki-flocken, med Alpha "Mali-pappa" i spetsen av formationen.

Mellan mig och Maki-flocken står Turi-flocken, med Derek i täten, i stridsposition.

"Så du kom till sist, Alpha!" hånler den bruna best till Alpha på andra sidan parkeringen, som om ingenting görs kommer kallas slagfält.

"Tröttnade du på att jaga Omegor?" retas han, fortfarande lika överlägset.

Innan Derek hinner göra något dumt så tar jag mig in i hans sinne.

"Du har inte hittat mig!" konstaterar jag, alvarligt, "Svara inte, låt honom babbla."

Derek lyssnar och biter ihop tänderna hårt, som för att hindra sig själv från det jag just avrådde honom från att göra.

"Vad är det Alpha?" fortsätter Maki-Alphan, i samma retsamma och överlägsna ton. "Har tungan fastnat?"

Jag slutar att lyssnar på Alphans muckande och skannar med blicken över parkeringen, i ett försök att komma på något som kan hindra det här blodbadet från att gå av stapeln, men ser inget från mitt gömställe bakom buskarna.

Nitlott.

Jag kan, teoretiskt sett, inta ta några sidor, men det här är löjligt.

Två flockar håller på att starta en strid, på ända platsen i världen där det är förbjudet, så något måste göras.

Men vad?

Jag drar en djup suck och gör den ända jag kan göra...