The Lost Sister

Kapitel 5

Kapitel 5

Emmas POV

Grace satt redan i en fåtölj och såg på Keiron som hade sin rullstol idag. Hon sken upp när vi kom in och hoppade fram till Alex och gav henne en liten kram.

" Hej Alex," sa hon och log

" Hej Älva," sa Alex till svar. Jag log inombords även om jag var lite svartsjuk på deras relation. Ibland önskade jag att jag hade någon som älskade mig som Alex älskar Grace.

" Alex och Emma, bra att ni är här, slå er ner," sa Keiron, Grace och Alex satte sig bredvid varandra i soffan medans jag satte mig i en utav fåtöljerna.

" Vad vill du?" sa jag rakt på sak medans jag fingrade på mitt svärd.

" Ett uppdrag," sa Keiron och vi satte oss spikrakt upp. Man beviljas nästan aldrig ett uppdrag och definitivt inte två uppdrag på samma gång.

" Vad vill du att vi ska göra?" Grace lät lite nervös, hon var inte jätteintresserad av uppdrag

" Ni ska stanna här på lägret," jag och Alex stönade men Grace pustade ut. " Jag börjar ana att vi har en spion här på lägret, ert uppdrag blir att ta reda på vem spionen är och stoppa hen från att sprida ut ännu mer information. Kan ni klara det?" Självklart tänkte jag, det lät ju inte alls lika coolt som Percy och Companys uppdrag men det var väl bättre än inget alls.

" Bara det?" sa Alex med ovanligt låg röst som om hon skulle börja skrika när som helst.

" Ja, nu kan ni återgå till era aktiviteter om ni vill" jag avbröt honom " men ska vi inte få en profetia?"

" Jo, du ska gå till oraklet," sa Keiron och jag sjönk ihop, jag menade inte att jag ville gå dit men man behöver väl ändå en profetia? Så för att inte svika Keiron så nickade jag.

Alex och Grace följde med mig bort till vinden.

" Äsch det kommer inte bli farligt Emma, profetior är väl inte så hemska?" sa Grace och Alex skrattade lite hånfullt.

" Inte så hemska va? Profetian om de tre då?"

" Det är skillnad," fräste Grace och lät inte all som sitt vanliga jag. De brukade bråka ibland men jag gillade det inte alls och jag kände på mig att det skulle bli värre om jag inte stoppade dem.

Jag avbröt dem innan Alex hann komma med ett motargument.

" Önska mig lycka till nu då," sa jag optimistiskt, det blängde på varandra men önskade mig ändå lycka till.

Jag gick upp mot vinden, trappan knarrade för varje steg jag tog uppåt. De slutade vid en grön vind lucka som jag tryckte upp. Det såg ut precis som en vanlig vind,lite lådor och bråte överallt fast det var grekiska vapen med mera. Vid fönstret på en pall satt en mumie, inte en sådan som är inlindad i tygremsor.Det var mer en kvinnlig kropp som skrumpat ihop till ett tomt skal. Hon såg ut som en gammal hippie som bestämt sig för att gå i pension

" Jag är Delfis ande, som framför profetiorna från Foibos Apollon, den mäktige Pytons dråpare. Stig fram sökare och fråga. " jag hoppade till och såg mig omkring efter rösten men jag såg ingen, det verkade som oraklet pratade vi telepati. Det kom ett tjock grön töcken ur munnen.

" Vad är mitt ödet?" mumien spottade ut grön rök och vinden upplöstes och jag stod i mammas kök.

Hon höll i en av sina dockor som jag tror hon kallade Medusa, hon vände sig mot mig och sa med samma uråldriga röst som oraklet.

" Du skall finna den glömda platsen

Du skall vandra ensam i gångarna

Du skall finna svar

Du skall förrådas av någon du hållit av

Och du skall ställas inför ditt största val"

Jag upptäckte att jag var tillbaka på vinden och blängde på oraklet.

" Är det profetian? Ja den var ju till mycket hjälp, allt känns mycket ju mycket bättre nu och.." jag skrattade och pratade samtidigt som jag brukar göra när jag är upprörd " du kommer inte svara va?" jag blängde ner på oraklet som tystnat.

" Great," utbrast jag " just great" Jag skyndade mig ner från vinden inte en chans att jag ville tillbringa mer tid än nödvändigt där uppe.

Alex och Grace satt bredvid varandra och såg glad ut, de verkade ha löst sitt bråk. Kul för dem. Även Keiron stod där och såg uppfordrande på mig

" Emma!" utbrast Grace glatt " fick du en profetia?" hon lät mer upphetsad än vad man borde göra.

" Ja"

" Säg den," hon och Alex såg förväntansfulla ut även om Alex försökte undvika att visa det.

" Något om jag ska hitta den glömda platsen och vandra ensam,"

" Inget mer?" de försökte dölja sin besvikelse och jag skakade på huvudet, jag ville inte berätta om raden där det stod att jag skulle bli sviken av någon och jag skulle ställas inför mitt största val för ärligt talat så lät det ganska illa.

" Vad mer?" frågade Keiron missbelåtet som han anade att jag inte sa hela sanningen.

" Jag minns inte," sa jag och ryckte på axlarna mitt ansikte avslöjade ingenting. Jag hade lätt för att ljuga på grund av att min pappa var Hermes.

" Okej, ni kan fortsätta mer aktiviteter men håll ögonen öppna," sa Keiron förmanade. Vi nickade och lovade att hålla koll.

Det hade varit en ansträngande förmiddag, tänkte jag när jag gick bort till svärdstationen. Jag hade trott att jag skulle vara ensam men det var redan någon där, någon som jag hade sett men aldrig pratat med. Han ropade något, jag såg konstigt på honom. Pratar han med sig själv eller? Men det var då någon klev ut genom skogen och den här gången visste jag mycket väl vem det var.

Look who is back from her grave. Förlåt så hemskt mycket för att jag inte skrivit på månader, jag har haft fullt upp med paj bak och att lista ut hur Yocyland ska se ut. Men här har ni iallafall ett kapitel. Och jag svär på floden Styx att ni kommer få ett till innan slutet av Augusti. Hoppas jag annars är jag död och då måste någon återuppväcka mig. *host* Ally *host*.

See you later