for-teens only: del III

1.2K 33 10
                                    

Det gör ont.

Det gör ont när han skrattar.

Kniven sitter i skärbrädan och han skrattar i full hals.

"F-fy fan haha! Du skulle sett din min! Du blev alldeles blek i ansiktet haha!"

Jag är fortfarande i chock och hjärtat står stilla.

Nellie gnyr lite men börjar snart vifta på svansen igen och svänga med tungan.

Jag slår honom hårt på armen med knytnäven och hoppas på att han ska få ont. Men hans arm är såpass maffiga att han knappt ens märker slaget.

"Det var fan inte kul" muttrar jag och försöker hålla en allvarlig min.

Det är svårt att hålla sig för skratt när Hugo Bäck står framför dig och nästan tappar andan av skratt.

"J-jo det var det!" skrattar han så att glädjetårarna rinner.

"Med tanke på de skumma porträtten som hänger i din hall så tvivlade jag inte på att du var en psykopat, vilket du i och för sig är" fnyser jag irriterat.

Han uppfattar aggressionen som har byggts upp hos mig och lägger därför sin arm om min axel.

"Nej förlåt, det är sant. Jag gick nog över gränsen" fnittrar han lätt och smeker min arm med sin hand.

Lyckligtvis kamoufleras rodnaden bakom de röda kinder som hettats till av rädsla.

"Bäst för dig att du ger mig ett A annars kanske min inre demon börjar viska saker till mig" hotar jag honom lättsamt och slår honom på armen ytterligare en gång.

Vi förflyttar oss till vardagsrummet.

"Anledningen till att jag ville att du skulle komma är egentligen för att jag ville prata med dig" säger han och placerar fikat på soffbordet.

Om Liam...

Jag sjunker ned i soffan och trycker in ännu en jordgubbe i munnen.

"Jag förstår att det är om Liam men-" börjar jag innan han avbryter mig.

"Det är inte om Liam, det är om dig" svarar han.

Jag blir tyst och glor på honom med förvåning.

Om mig?

"Är det någon som besvärar dig? Alltså någon som hackar på dig eller så?" frågar han medmänskligt.

Den enda jag kan komma att tänka på är Elisa. Hon är den där typen som mobbar diskret. En blick, en kommentar, fast det räknas inte som mobbning för hon "skojade ju bara". Gränsen går olika för olika personer och efter som hennes empatiska förmåga är väldigt låg så är hennes gräns nästan osynlig. Hennes auktoritet är oförtjänt men ger henne en ovillig arme som egentligen vill slita sig ur hennes välde men inte vågar.

Jag vet att alla känner en Elisa, men det säger jag inte.

Istället ruskar jag huvudet och låter ångan från teet slingra sig in som cigarett rök i mina näsborrar. Han vilar sitt huvud på soffryggen och betraktar mig. Jag gör detsamma och leker försiktigt med mitt hår.

"Är du säker?" klämmer han in och ger mig en menande blick.

"Ja, alltså jag kan inte klaga" svarar jag och ler blygsamt.

Vi tittar på varandra och faller båda i hypnos, då när man låter tankarna vandra och lämnar omgivningen.

När man sjunker in i sig själv.

Jag tänker på världen. På hur liten jag är och vilket litet syfte jag utgör här. Jag bara finns, är för det mesta liderlig och strävar hela tiden efter åtro. Men till vilken nytta? Jag är så liten och världen så stor och här sitter jag och slösar min tid på något som aldrig kommer att bli av. På en kärlek som aldrig kommer att besvaras, när jag kan göra stordåd istället. Rädda liv, skriva en bok, upplysas om äkta lycka, studera människobeteendet, massor!

Jag väljer att gå ut och shoppa istället för att skapa en organisation mot rasism som jag så fint alltid pratar om. Bryr mig mer om utseende och killar än kultur och konst, trots att jag hela tiden påstår att jag är en kreatör. Jag är-

"Du är helt underbar" säger Hugo mjukt. "Vet du det?"

Jag faller ur den dagdrömmande världen och in i min kropp igen.

"Ursäkta?" frågar jag en aning förvånat.

"Du är underbar sa jag. Aldrig tidigare har jag träffat en ungdom som är så medveten om vad allting handlar om. Som förstår att livet inte centrerar kring henne, eller honom." säger han uppmuntrande.

"Patetiskt nog satt jag precis och tänkte på mig själv och mina brister. Mina fel och mig. Jag, jag, jag. Stackars mig." pustar jag ut sarkastiskt.

"Det är det som är synd med människan, att när hon väl tänker på sig själv så är det bristvaran som står i fokus. Vi kan inte se våran egen skönhet utan måste få den bekräftad av andra. Därför köper vi hela tiden, vill vi ha bra jobb och tonvis med pengar, för andra ska älska oss. Men hur ska andra älska oss när vi inte gör det själva?" svarar han.

Yin och yang. Skönheten och odjuret. Människan och människa.

Alla likadana.

"Sedan är vi inte mottagliga för bekräftelsen, utan vi nekar komplimanger för vi skäms."

Precis som jag gjorde när han sa att jag var underbar.

"Vi skäms över att älska oss själva för att vi är rädda över att anses vara arroganta, för självsäkra och egoistiska. Men det är tre helt olika saker"

Han tar en paus för att vila rösten och låter blicken vandra bort.

"Människor är paradoxala varelser, i en boxningsring med sig själv. Vi måste sluta tracka ned på oss, och börja älska."

Jag blir stum av inblick. Det är spännande att höra sanningen om oss människor. Den sanningen ingen vill höra på, men jag lyssnar. Och plötsligt kommer det som en klarhet.

Jag älskar mig själv, och skäms inte över det.

Jag älskar mina galna fantasier, min knäppa moster, mina sjuka fetischer, min pinsamhet, mina brister, min sårbarhet, mitt allt!

Jag älskar min lärare, Hugo och jag skäms inte över det!

Och det visar jag genom att intensivt greppa tag om hans kinder och kyssa hans mjuka läppar.

Jag älskar mitt liv.

Bit min läppWhere stories live. Discover now