Don't Eat... | M&M

3.3 Pojkvän? Flickvän?

Melinas perspektiv:

"Är du vaken redan Melina?" Jag hör hans hesa morgon röst. Vilket gör att jag ler och jag kan inte hjälpa det.

"Kanske säger jag..." han drar mig närmare honom.

"Nu sover vi lite till" säger han och gosar ner sig i mitt hår/nacke. Hans andetag blev långsammare och djupare. Sen slocknade jag med.

---

"Dags att vakna nu sömntutor!" Hörst en ljus och gullig röst. Det är Emma och bakom henne står Marcus. Jag drar täcket lite mer över mig då jag bara ligger i bh och trosor.

"Gå ut Emma och Marcus" hans röst är fortfarande hes och de kan vara den sexigaste rösten jag hört. Damn Martinus.

Jag hör sedan att dörren stängs och dom båda 2 lämnar Martinus rum.

"Vi kanske ska gå upp ändå?" Säger jag men Martinus drar mig närmare honom.

"En liten stund till." Jag suckar och går med på det.

Martinus leker lite med mitt hår jag och jag ryser av behag. Han får mig att känna saker jag aldrig kännt förut! Är jag kär? Är det jag känner för honom kärlek? Vad är vi för något?

Jag bryter tystnaden egter en stund.

"Martinus?"

"Mm..?"

"Vad är vi?" Frågar jag.

"Det du vill oss att bli.." Svarar han.

"Bra för då säger jag Pojkvän och Flickvän!"

"Låter bra i mina öron, Flickvän!" Säger han lite sarkastisk.

Jag var nästan hundra på vad jag ville att jag och Martinus skulle bli. Han är min första kärlek. Han är prinsen i mina drömmar. Det låter töntig men han får mig dum med alla nya känslor jag känner. Dessa känslor är bara för honom.  Han ändrade mig till att bli en bättre verison av mig själv. Jag är sjukt tacksam för att ha han vid min sida.

---

Jag var nu hemma oss mig. Min morsa ville berätta något för mig men vad? Hon har inte vart sig själv på senaste. Hon har suttit och tänkt mycket. Antagligen på mig och min Martinus situation. Eller min flytt till Toronto... Fan! Juste hur fan ska jag berätta för Martinus att jag Melina Andersen ska till Toronto för att plugga vidare. Jag ska inte gå på gymnasium i sverige. Jag ska plugga i Kanada, Toronto. Hur ska jag lämna han som har stulit mitt hjärta och håller det i tryckt förvar? Hur? Hur kommer han reagera?

"Melina! Kan du komma ner till vardagsrummet?" Ropar min morsa från neder våningen.

"Kommer!" Skriker jag tillbaka.

Jag rusar ner för trappan. Där sitter min farsa och morsa med ledsamma blickar.

"Ms. Santini." Säger min farsa. Vem fan är Santini?

"Kan ni bara berätta vad för skit ni hittat på nu?! Det är aldrig något bra mellan er!"

"Lugna dig" säger min farsa mer lugn röst. Min morsa tar ett djupt andetag.

"Du är inte en Andersen. Vi är inte dina riktiga föräldrar."

Orden får mig i chock. Vadå inte mina föräldrar?

"Vem fan är jag då?!" Skriker jag ut!

"Santini, du är en Santini. Du är nästa på tur i Italienska..."

"Tyst!" Säger min morsa. "Du ska till Toronto och plugga. Men du kommer också få lära känna din riktiga familj!"

"NI ÄR HELT JÄVLA SANSLÖSA! BÅDA TVÅ!" jag skriker jag är så upprörd att tårarna rinner ner för mina kinder. Jag som litat på dom trott på dom. Men jag var inte en av dom. Jag var en Santini. Mina steg rusar mot huset jag bara vart i ett fåtal gånger förhoppningsvis kunde denna person få mig på bättre humör... för just nu var allt bara svart...

***

Damn stackars Melina. När allt var över kol nästa bakfall.

Snap - camelia9803

Tack för plats 25 i Fan Fiction eller vad det heter hihi!