5.2 Bonus 2, Begravningen..

340 6 1
                                    

Marcus perspektiv:

Det var Fredag. Idag var det hennes begravning. Melina Andersens begravning. Vi saknar dig ska du veta. Och inte nog med att vi saknar dig. Vi behöver dig.

Jag har på mig svarta jeans och en svart shorta med en vit fluga. Martinus har svarta söndriga jeans med svart shorta och svart fluga istället för vit. Han har även solglasögon på sig. Antagligen för att ingen ska se hans rödsprängda ögon. Men jag har inget emot det. Jag förstår honom. Hade jag förlorat Marika hade jag gjort exakt samma.

"Marcus, Martinus vi måste åka nu!" Ropar mamma nerifrån. Jag nickar på huvudet och Martinus går långsamt ner för trappan. Detta tar så jävla hårt på honom.

När vi gått ut från huset ser jag en ledsen Marika. Hon ska åka med oss då hennes föräldrar inte är i Sverige för tillfället.

---

Ceremonin var fin. Alla grät förutom Martinus och vill ni veta varför? Han tror fortfarande inte på att hon är död. Han har varit så kall han bryr sig inte. Han visar ingen jävla mänsklighet alls.

Jag gick fram och la min vita ros på den ljusa kistan tillsammans med Marika, Mamma och Pappa. Mamma gråter och pappa fäller en liten tår men är snabb med att torka bort den. Marika blir helt förstörd. Hon gråter floder.

"Kom nu älskling vi går ut och tar lite frisk luft" och hon nickar som svar.

Vi står här ute och säger inget. Vi bara är i stunden. Mina armar är runt hennes lilla kropp och vi tittar ut över kyrkogården. Eftersom kyrkan är på en stor kulle/berg så finns det en fin utsikt över staden. Fan Melina. Fan vad vi saknar dig. Fan vad jag saknar dig.

"Ska vi gå tillbaka in?" Frågar jag och hon nickar. Jag flätar ihop våra händer och vi går in i kyrkan igen. Vi sätter oss vid min familj och Martinus börjar röra sina steg mot altaret, mot kistan, mot bilden på henne, mot hennes döda kropp. Fast dom inte hittat något spår ännu av henne men dom sa att dom är 99% säker på att hon är död. Därför sitter vi här idag.

Alla dom vita rosorna som ligger på kistan ser extremt fina ut men det är först nu jag ser att Martinus har en röd ros. Där står han och lägger inte bara en ros utan en ring. Jag minns den ringen

Några månader tidigare
Martinus perspektiv:

"Melina?" Hon kollar på mig med dom där fantastiska ögonen som är som havet.

"Vad?" Frågar hon och kollar på mig och kysser mig lätt på kinden och jag rodnar till.

"Den här är till dig" säger jag och öppnar en svart sametask och i den ligger en diamant ring.

"Omg shit vad fin! Tack Martinus, du är bäst!" Säger hon och dom där havsblåa ögonen tindrar.

"Vad har jag gjort för att få ha dig i mitt liv, för att ha dig här och sitta i kylan och kolla på solnedgången? Tack igen Martinus du är mitt allt." Säger hon innan hon kraschar våra läppar.

Nu tid:

M

elina varför?

Det ända jag kan tänka på är du. Hur vårat liv ska vara om 5-10 år. Eller hur du berättat din giftemåls dröm. Hur jag sa att jag skulle göra allt det och lite till. Eller den kvällen vi snackade om hur många barn vi ville ha och att du hatade mig för att jag sa att jag kunde ha 10.000 med just dig . Men du blev arg för att det var ju ändå du som skulle bära på våra barn i 9 månader.

Fan Melina vi hade ju en framtid. En framtid tillsammans.

"Martinus det är dags att sätta sig igen" jag nickar och lägger min hand på kistan en sista gång.

Var hon verkligen död?

Alla säger det men jag tror dom inte. Jag har en känsla av att du fortfarande är vid liv. Och jag ska hitta dig. Även om din kropp är livlös så ska jag hitta dig.

Jag lovar dig det!

***

Nu är det fan officielt slut! Don't Eat är slut och det är fan as jobbigt att skriva detta men GLÖM INTE att inatt kommer bok 2 ut!

Don't Shoot kommer ut 00:01 inatt.

Tack som fan för allt!

Don't Eat... | M&MWhere stories live. Discover now