Hon Som Borde Dö.

Kap 1

Hon reser sig långsamt från bussens varma säte, ser ett sista citat på sin mobil: "Jag skulle kunna dö nu" hon screenade bilden och stängde av sin mobil.
Ingen kommer någonsin se mig. Jag är osynlig.

Snart var hon innanför skolans varma portar och passerade några yngre barn som skrattade och sprang runt innan de försvann genom någon dörr.
Hon minns när hon var lycklig, glad och längtade tills sommarlovet var slut och skolan började.
Hon minns sig själv. Den hon var. Nu är hon inget.

Hon kastar en diskret blick ner på sin arm.
Fu** tröjan var för kort. Hon drog den ändå så långt ner som möjligt och höll den där med sin andra hand.
Tröjan täckte nu hennes arm, den fula förstörda armen full med ärr som ingen annan skulle behöva se

"Jag är bara kall".

Hon slog upp dörrarna till uppehålls rummet och gick osynligt bort och la in sina saker i sitt skåp, nyckeln la hon i fickan där fram på sin svarta hoodie.
För att undvika att sätta sig vid några hon visste skulle störa sig på att hon var där och att stå ensam i mitten så gick hon till en toalett.
Hon låste hastigt dörren med tårarna brännandes bakom ögonlocken.
"Du förtjänar inte bättre, stanna här, de mår bra utan dig, förstör det inte".
Hon såg djupt in i sina ögon i den halvrena spegeln som hängde över handfatet.
Hon såg ner på sitt blonda ganska långa hår, sina kraftigt blåa ögon och hennes torra läppar.
"Dö".
Tiden går fort när man svär åt sig själv. Klockan ringde in.
"Hoppas du är borta snart".
Hon tog ett kraftigt grepp om sin vänster arm. Pressade in naglarna igenom huden.
Tillslut vek det sig och en ensam droppe blod lämnade armen.
Hon drog ner hoodien över armen ytterligare en gång.
Låste upp och gick ut. Hon tog sina saker och gick in och satte sig i klassrummet.
"Vad är enklaste sättet för en sådan som mig att dö? Jag som inte ens har ett rakblad..."
Inte en ända blick rörde vid henne. Ingen såg henne. Inget hade märkt om hon dog.
Hon kunde inte se klockan därifrån hon satt. Bara att vänta.
Hon la ihop armarna framför sig på bordet och borrade sitt ansikte djupt ner i bordet.

Stolar sköts ut. Det gnisslande ljudet slog emot henne och hon ryckte till. Alla gick ut.
Långsamt började hon plocka ner textbok, arbetsbok, penna och sudd. Allt överdrivet långsamt eftersom att hon helst ville skippa nära kontakt.

"Helst ingen kontakt alls".

En lärare frågade hur hon mådde. "Trött"
Sover du något? "Nej" sömnproblem? "Mm"
Det var delvis sant. Men inte sömnproblemet.
Hon sover inget för hon sitter uppe ned en sax och skär sig. Sedan gråter hon. Det är alla de där känslorna  hon inte kan släppa ut under dagen.

Tillslut är ändå denna plågsamma skoldag slut.
Hon släpar sig till bussen.
Hennes två 'vänner' bråkar om vems tur det var att sitta med henne.
'Men jag satt brevid henne förra gången! Det är din tur nu.'
"Sitt där bak"
Hon vill inte låta någon plågas på grund av henne.
Hon skickar ett citat till Collin.
"Jag skulle kunna dö nu"
Samma som hon screenade i morse.
Det tog en lång stund innan han svarade. Hon var redan hemma, satt på sitt rum och lyssnade på 'Better days'.
Refrängen var 'Better days, Better days, are not so far away'
Men efter refrängen bytte hon till 'Dark enough' på youtube istället.
"Man får inte ljuga"
Viskade hon medans hon läste citatet: ' I've been sad for years, don't tell me it gets better'.

Collins sms fick mobilen att surra till. Hon tappade nästan saxen. Den var blodig. Hon torkade av den och la den på bordet.

Han skickade citatet 'You were given this life, because you are strong enough to live it'

Jag svarade med citatet 'They say what dosen't kill you only make you stronger. Well, maby some of us are just so sick and tierd of being so damm strong'.

Han är den ända jag litar på. Min vän. Collin. Min ända vän. Min ängel.
Men han är också den ända som vet om min depression.

Den ända som håller mig vid liv.