Mäklaren var här nu.
Snart skulle de lämna hemmet hon alltid haft.
Hon hade aldrig flyttat tidigare. Aldrig behövt byta hem. Eller ja, hus.
Hon bryr sig igentligen inte om huset.
Hennes rum är hennes hem.
Hemmet hon alltid haft, där hon gråtit, hatat, skadat och skurit.
Men också där hon varit glad. Där hon haft breda leenden resta mungipor och till och med skrattat.
Hon tänkte tillbaka på då. Vad hade hon gjort? Hon hade förstört sitt liv.
Vem hade hon blivit?
Rättare sagt inte blivit. Hon är nu ingenting.
Därför kunde ingen se henne,
därför kunde ingen höra henne
och därför kunde ingen hjälpa henne.
Det var hennes fel att hon var som hon var.
Hennes fel att hon blivit såhär.
Allt var hennes fel.
Hon har säkert varit elak mot någon också.
Hon har bara inbillat sig att hon hjälpt någon.
Hon är hemsk.
Hon borde dö.
Hon var den som borde dö.
Försvinna.
Hon hörde inte hit, hon var inte mänsklig.
Hon skar sig nu. Igen.
Värsta julen. Värsta vintern. Värsta året. Värsta livet.
Hon som borde dö.
YOU ARE READING
Hon Som Borde Dö.
RandomHon borde dö. Hon borde skära sig. Hon hatas av alla, även sig själv. Hon skadar sig. Söker vänner som hon sedan förlorar och hela hennes liv brister i tusentals bitar som aldrig kommer kunna pusslas tillbaka på samma sätt. Hon är annorlunda. Nu...
