Hon borde dö. Hon borde skära sig.
Hon hatas av alla, även sig själv.
Hon skadar sig.
Söker vänner som hon sedan förlorar och hela hennes liv brister i tusentals bitar som aldrig kommer kunna pusslas tillbaka på samma sätt.
Hon är annorlunda.
Nu...
Ännu en hemsk morgon. Ännu en natt utan sömn. Hon släpar sig ner till frukostbordet. "Aldrig sett en spegel?" Hon åt inte.
Hon reste sig och gick med tunga steg ut i badrummet. Hon tvättade ansiktet länge med varmt vatten. Sedan såg hon sig i spegeln. "Gå iväg" Viskade hon och satte handen på spegeln så att den täckte hennes ansikte.
Hon valde länge kläder. Allt för att någon kanske skulle gå fram till henne istället. Fråga henne vart hon köpt sina kläder. Eller åtminstone se henne. Se att hon existerade. Se att hon fortfarande andades.
När hon klivit av bussen fanns det ingen där och väntade på henne. "Såklart" Tänkte hon. Hon gick in. I skolan var det varmt. Inte som ute där den första snön kommit. Hon hängde av sig väskan i skåpet, låste och la nyckeln i fickan.
Hon satte sig vid ett bord där flera andra tjejer satt. Ingen kollade ens åt hennes håll. De pratade och skrattade. Hon skrattade då och då också. För att smälta in. Hon ville vara som andra. Iallafall en del. Hon ville vara glad och lycklig. Skratta och le. Hon ville ha en som alltid fanns för henne. En som aldrig lämnade henne ensam. En som skulle sakna henne när hon var död. En vän.
Slöjd. Hon sitter med två andra tjejer vid ett bord i den lilla träslöjdsalen. Plötsligt säger en av dem: 'Är det bara jag som känner att vissa saker är för bra för att vara sant? Liksom.... För bra för att vara jag... Som att jag liksom har det skit bra?' "Mm, det är bara du, eller nej.... Det är nog alla andra också, men inte jag". Tänkte hon. "Mm" sa hon. Ingen bryr sig ändå om hennes åsikt.
Skolan är över äntligen ska hon få komma hem. Få vara själv.
Hon går in genom dörren på sitt hus. Värmen och doften av mat slog emot henne. Hennes pappa var hemma tidigare, mamma fortfarande på kurs.
Han sa inget. Han var tyst och hade sänkt blicken till maten han lagade.
Middag. Hon släpar sig ner för trappan med nya bultande ärr under den nerdragna hoodien. Hon sätter sig till bords och tar till sig så lite som möjligt. Alla är tysta.
'Det är något jag behöver berätta...' Hennes pappa harklar sig men har fortfarande blicken sänkt och han undviker ögonkontakt. 'Jag och mamma ska skiljas'
Hon drog in luft, mycket luft. Hon tappade andan och började hosta. Hennes pappa harklade sig igen. 'Och det här med ekonomin går inte och lösa... så vi får flytta någon annanstans...'
"Hela min värld slits samman" viskade hon och tryckte naglarna in i sitt lår.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
