Wendigos (Svenska)

Basen

Jag log osäkert till mannen som gick långsamt fram till mig. "Whoa, stanna. Varför skulle ni tro att jag är en wendigo, jag vill faktiskt gärna tro att jag är snyggare än dem." Mannen stannade när han såg min osäkerhet men nu syntes det i hans blåa ögon att det var underligt att jag var motvillig till att följa med.

"En mäktig wendigo kan se ut som oss. De är också starkare än oss på alla möjliga vis, förutom psyket. Det är det vi ska testa. Var kommer du ifrån, dem måste gjort sådana tester på ditt ställe också." Jag ryckte på axlarna och såg mig omkring. Folkgruppen var kvar i rummet och alla var fokuserade på oss. Jag stängde mina ögon och tänkte igenom mina alternativ.

"Vi kan köra en armbrytning, om du inte är rädd? Du kanske är lika svag som du ser ut." Mannen flinade, han såg trots allt ut som Arnold Schwartznegger, tränad, lång, med andra ord stor som ett hus. "Jag hade gärna gjort det men tyvärr hade nog inte chefen tyckt om det." Jag höjde ögonbrynen.

"Hade ni inte redan varit döda om jag var 'Evil Wonder Woman'? Jag tycker det är väldigt frustrerande att bli behandlad såhär dåligt." Vissa skiftade på sina fötter, tydligen ovana vid att någon protesterade i en sådanhär situation. Jag log försiktigt till de nervösa människorna, ingen log tillbaka. Jag är förolämpad, min stolthet var sårad.

Mannen rynkade på pannan och fick ett förvirrat ansiktsuttryck. "'Evil Wonder Woman'? Och du kan tala sanning, men här finns krigare i detta rum som hade gett ett starkt motstånd mot en wendigo." Jag log till honom och insåg försent att mitt leende var nedlåtande och jag såg hur hans ögon mörknade. För att lätta stämningen skrattade jag och bugade inför mannen. "Låt mig visa ett trick." Och i det tillfället insåg jag hur jag missbedömt situation, hur lite dem faktiskt hade litat på mig och det var försent att göra något, när dem kastade sig över mig med ett vrål.

Jag var öm i mitt ansikte och jag befarade att en blåtira snart skulle inkomma. Människorna hade fört ner mig i ett rum utan några möbler förutom stolen jag satt på och golv och väggar var gjorda av cement. Det luktade mögel. På vägen ner hit hade dem satt en svart tygkasse runt mitt huvud för att göra mig blind och mitt luktsinne var förstört eftersom tygkassen hade luktat mycket svett. Jag tror faktiskt att dem misstänkte mig för att vara en wendigo. Jag hade suttit i rummet i snart ungefär en timme när en man kom in i rummet och han var oerhört snygg. Han log åt mig precis som om han hört mina tankar. Han ställde sig framför mig och stirrade på mig. Efter några minuter blev jag obekväm.

"Är jag så oändligt snygg att se på?"

Han log, skakade på huvudet som om han inte kunde tro sina öron. Vad var denna killens problem?  "Jag är här för att se en mäktig wendigo, för att inspektera dig för att se var dina svaga punkter är."

"Brukar en wendigo inte bli förolämpad när du stirrar på henne som en jävla våldtäktsman."

"Passa dig annars får du se hur mycket ditt ordval stämmer."

Jag stod helt stilla och önskade att jag var en wendigo, bara för att kunna säga 'come at me, bruh'. "Hur gör ni detta testet", sa jag istället. 

Han ryckte på axlarna. "Det gör inte ont." Jag suckade och nickade. Mannen gick fram till mig och började sätta sladdar i mig. Jag tryckte mig hårt in i stolens rygg och andades snabbt. Mannen tog långt på sig precis som om han gillade att se mig lida. 

"Jag är färdig." Jag öppnade ögonen och såg på mina armar som var fylld av klämmor, där dem satt fast sladdarna på mig. Han gick fram till en spak jag inte lagt märke till på väggen. Jag var rasande när jag kände hur det började göra ont av klämmorna. "Är du beredd?" Jag spottade på hans skor. Han fick ett äcklat ansiktsuttryck och tvekade inte en sekund när han tryckte ner spaken. Jag kunde inte röra mig när strömmen gick igenom min kropp.