Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 9

•Vanessas perspektiv•

Jag öppnar sakta ögonen, väntar på ett gupp eller en sväng som får mig att vakna till. Men det kommer inte, bussen är knäpptyst. Jag sätter mig förvirrat upp och kryper ut från sängen. Killarnas sängar är tomma.

"Godmorgon" jag kollar rakt fram mot sofforna, där Felix sitter.

Jag drar handen genom håret och suckar, varför är bara han här?

"Vart är dom andra?" Frågar jag och reser mig upp.

"Dom har gått för att köpa frukost. Vi är framme i Skåne nu" berättar han och jag nickar.

Jag öppnar garderobsdörren där mina kläder ligger. Felix blick bränner på mig men jag ignorerar honom. Måste han glo så mycket?

"Vem är det som glor nu då?" Frågar jag irriterat och kollar mot honom.

Han vänder snabbt bort huvudet och mungiporna glider svagt uppåt.

"Sorry" säger han.

Jag himlar med ögonen och drar på mig ett par svarta höga shorts.

"Varför är du kvar här?" Jag frågar det med en kanske lite för arg ton.

Han suckar och vänder ut blicken genom fönstret.

"För att vi inte ville lämna dig ensam och jag erbjöd mig att stanna" mumlar han.

Jag knäpper fast bh bandet och drar av mig tröjan. Snabbt drar jag på mig ett vitt basketlinne med siffran 36 på, mitt favoritnummer.

"Du har en skön klädstil, liksom cool, inte som alla andra" jag vänder blicken mot Felix och ler svagt, första gången han sa något snällt till mig, dessutom en komplimang.

"Tack, eller vad man säger?" Svarar jag och stänger igen garderobsdörren, går fram till bordet och sätter mig mitt emot honom.

Han sneglar upp på mig med en blyg blick. Jag låssas inte märka honom, istället pillar jag med mina naglar.

"Du.." Börjar han och jag kollar upp på honom. Med höjde ögonbryn visar jag att jag väntar på en fortsättning.

"Förlåt för hur jag har varit mot dig. Jag har varit ganska elak, jag är inte sån egentligen. Jag vet inte vad som flög i mig. Det med din pappa, jag hade ingen aning, förlåt, jag känner mig så jävla dum" han vänder skamset ner blicken i bordet och rätar till kepsen som sitter på hans huvud, den killen verkar sova med keps till och med, jag har aldrig sätt honom utan keps iallafall.

"Det är lungt. Jag har inte varit en ängel jag heller. Du visste ju inte om pappa så egentligen kan jag inte klandra dig, men det gjorde ont att höra" svarar jag och ler svagt.

Han kollar upp på mig med ett leende.

Ett väldigt fint och vänligt leende.

Oh jävlar hans ögon, vad dom tindrar.

"Så, ska vi börja om?" Frågar han och jag nickar.

"Hej, jag heter Felix" säger han glatt och räcker fram sin hand över bordet.

Jag skrattar, tönt.
Men jag räcker fram handen och skakar den.

"Vanessa"

•Felix perspektiv•

I en timme hinner vi sitta och prata med varandra. Ett vanligt "lära känna varandra" samtal har vi haft, med standard frågor som vilket intresse man har, favorit mat och vilka artister man gillar. Typ som när man lärde känna någon när man var tio år.