Kapitel 18

34.9K 433 131
                                    

Hand i hand vandrar vi ut mot vattnet med Omar babblandes bredvid oss. Sanden som blandas med regnet får våra fötter att täckas och bli sådär äckligt geggiga. Med en äcklad min kollar jag ner på våra fötter och lyckas även få en syn på mage, magrutorna är ändå tydliga och hans V-line får mig att "go crazy, get naughty" som dom sjunger, typ.

"Sisten i får diska ikväll!" Skriker Omar och springer ner i vattnet.

Varken jag eller Felix tänker ens tanken på att springa, eller jag iallafall. Felix tankar kan jag ju inte läsa men det ser ut som om han inte har några planer på att springa efter.

"Den människan blir aldrig trött" skrattar Felix och jag skakar på huvudet. Det är sant, Omar har nog aldrig tappat sin energi.

"Nej, jag skulle också vilja vara så pigg" säger jag och stannar precis innan vi nuddar vattnet. Felix som fortsätter att gå drar med min arm men stannar när han märker att jag stannat. Jag doppar försiktigt stortån i vattnet men rycker snabbt tillbaka när det kalla vattnet sluter sig runt den.

"Ah me lägg av din fegis, det här är inte kallt" säger Felix som står med hela fötterna i vattnet.
Jag höjer på ögonbrynen.

"Bada då" säger jag och kollar ut på Omar som flaxar runt som en höna i vatten, om det ens finns hönor som badar? Att vi har stannat värkar inte vara något som hindrar honom från att inte plaska runt, kanske har han hittat en låssas kompis.

"Tänker vänta på dig" säger han bestämt, men flyttar sig så att han är bakom mig.

När jag vänder mig om för att kolla på vad han håller på med trycker han sin kropp mot min och lägger armarna runt min midja.
Den pirrande känslan i min mage blir enorm och jag koller generat ner på hans händer som vilar på min mage. Hans varma andedräkt möter mitt öra när han böjer sig ner en aning för att kunna viska något.

"Du är vacker Vanessa"

Mitt leende växer.

Jag har många gånger fått höra hur fin, snygg och söt jag är av honom. Men aldrig att jag är vacker. Därför blir jag extra glad nu av hans komplimang. Att höra att man är vacker slår alla komplimanger.

I Felix ögon är jag vacker.

Jag vänder bak mitt ansikte mot honom och chockas över hur nära hans ansikte är mitt. Våra näsor snuddar vid varandra och hans andedräkt fyller mina andetag, den luktar mint blandat med hallon yoghurt som vi åt innan vi åkte hit. Till skillnad från mig, som knappt andas så är hans andetag väldigt tunga men lugna. Hans händer placeras på mina höfter istället och drar mig, om möjligt, närmare sig. Våra kroppar är pressade mot varandras. Våra hjärtan slår i takt och våra ögon är fästa i varandras. Han slickar sig lätt om läpparna och sliter bort blicken från mina ögon. Istället kollar han på mina läppar, något som får mitt hjärta att slå fortare.
Just nu glömmer jag bort allt. Omar som är bakom oss och skriker som en höna hörs inte. Regnet känns inte. Vattnet känns inte. Det enda som hörs är våra andetag, det enda som känns är Felix värme och andetag.
Det enda som existerar är Felix. Felix och jag. Det är som om han har någon effekt på mig, eller en superkraft kanske som får mig att bara se honom.
Med dom tankarna letar sig ett leende upp på mina läppar, likaså gör Felix, men han kan väl inte ha hört mina tankar? Så länge han inte är tanke läsare är svaret nej.
Han böjer sig ner och nu skiljer bara millimetrar mellan våra läppar. Ögonkontakten håller vi kvar, men när hans ögonlock stängs igen och får ögonfransarna att kamma lätt på huden under ögonen, gör jag detsamma.
Han vrider på huvudet en aning för att inte våra näsor ska krocka. Jag hinner ta ett sista andetag innan något mjukt och fylligt känns mot mina läppar. Det skulle kunna vara så att han satt dit en fisk istället, som dom brukar göra i filmer. Men det här är Felix läppar, det här är Felix Sandmans läppar som är pressade mot mina. Det smakar inte fisk, det smakar långt ifrån fisk. Han smakar Felix.
Vi gör inget, vi rör inte med händerna eller kropparna. Våra läppar är bara pressade mot varandra utan någon rörelse.
Och där står vi, i regnet med läpparna mot varandra. Min mage är fylld med fjärilar som hetsigt flyger om kring.
Allt är underbart och lugnt.
Eller ja, det var, tills en viss Omar Rudberg flyger på mig bakifrån så att vi alla tre flyger ner i vattnet. Utan att jag märkt något har vi tydligen förflyttat oss utåt en bit. Felix hamnar underst, men ändå inte under vattenytan. Jag hamnar över honom med Omar på min rygg.

"Men Omar din.." Muttrar Felix.
Jag hör Omars skratt och känner hur hans bröstkorg vibrerar mot min rygg.

"Men vi skulle ju bada tillsammaaaaans, inte stå två stycken och hångla medan den tredje är ensam" säger han och kliver av mig. Jag reser mig upp jag med och inte långt efter står Felix också på fötterna.

"Asså tönt. Kom då så badar vi" svarar Felix och tar tag i Omars hand. Inte på lika sätt som han höll i min men dom sitter ihop. Omar ler stort och blinkar med ögonen mot Felix som gör en puss mun tillbaka.

"Gay" säger jag och kastar mig ut i vattnet.

"Felix är ju kär i dig så han kan ju knappast vara gay"

Felix skratt dör ut så fort han hör ordet 'kär'. Med röda kinder kollar Felix på Omar. Om blickar kunna döda så skulle Omar verkligen vara död nu.
Även fast Felix beter sig som han gör mot mig, beter sig på ett underbart sätt då, så kan jag inte tro på Omars ord. Jag menar, vem blir ens kär i mig? Varför skulle Felix Sandman välja någon som mig när det finns tusen andra?

Du är inte den jag trodde - f.sWhere stories live. Discover now