Kapitel 17

1.9K 43 7
                                    

En vecka senare

Annikas pov

Jag och mamma sitter vid matbordet med två poliser, en blond kvinna och en mörkhårig man.

-Annika kan du berätta allt från början. Säger den blonda kvinnan.

Jag nickar och börjar tänka tillbaka.

-när jag gick hem från skolan så kände jag att en bil följde efter mig och eftersom jag visste om att Ellinor var borta så blev jag rädd.

Jag ökade takten men det hjälpte inte för plötsligt kom bilen framför mig och jag ramlade. Han tog tag i mig och slängde in mig i bilens skåp. Jag försökte att kämpa i mot men han slog mig bara mera då.

Tillslut slog han mig så hårt så jag svimmade. När jag vaknade igen såg jag Ellinor men hon var naken och ned stänkt med någon vit gegga. Jag frågade vart jag har och hon sa att jag inte skulle vara orolig.

Hon berättade att han kallade henne för Charlotte men att jag fick kalla henne för Ellinor. Berättar jag.

Min mamma hade börjat gråta men jag kände ingenting det var bara kallt inom mig.

-när förstod ni att ni kände varandra du och Ellinor? Frågar den blonda polisen.

-jag trodde redan från första början att det var Ellinor men var inte helt säker, hon började fråga mig saker och tillslut förstod vi att vi båda kände Johanna. Säger jag.

Mamma går och hämtar kaffe och bullar till poliserna. Hon ställer ner allt på bordet och sätter sig tyst ner på stolen igen.

Poliserna nickar och tar några klunkar kaffe.

-Annika kan du berätta om vad som hände med ditt öra och finger? Frågar polisen.

-han hade ingen anledning att göra det men han gjorde det iallafall. Jag har aldrig känt en sådan hemsk smärta, jag skrek bara rakt ut och så...

-och så tvingade han mig att äta upp örat och så skickade han iväg mitt finger till någon. Jag kan verkligen inte få bort smaken i min mun hur jag än försöker.

Han våldtog mig flera gånger och tvingade tvillingen att våldta mig också men han var snäll för om det inte var för honom hade jag varit kvar där eller så hade han dödat mig. Vet ni hur Ellinor mår? Frågar jag oroligt.

Poliserna tittar på varandra med en konstig blick.

-vadå är hon död? Frågar jag ännu oroligare.

-nej hon lever, men Mats Einarsson sökte upp henne på sjukhuset och hon har försökt att ta livet av sig. Om hon inte hade den där läraren som var hos henne hela tiden hade hon aldrig klarat sig. Säger den manliga polisen.

Jag nickar och känner att jag måste ha haft en himla tur att jag mår så bra som jag faktiskt gör.

-tack för kaffet och tack Annika för att du orkade berätta vad som har hänt. Säger den kvinnliga polisen och så går dom därifrån.

Jag reser mig från bordet, går genom köket och börjar gå upp för trappan.

-vart ska du gumman? Frågar min mamma och hon får fram ett leende.

-önska att jag mådde lila dåligt som Ellinor. Svarar jag och så fortsätter jag upp för trappan.

----------------------------------------------

Ellinors pov

Jag satt i det lilla gråa rummet i en rullstol, det var ett tärnors framför mig med en mikrofon på och en bandspelare.

Jag var på polisstationen för jag hade fått för mig att jag var tvungen att prata med han och få reda på varför?

Det hade varit riktigt svårt men tillslut gick folk med på det, efter det här samtalet skulle jag få träffa min mamma men om jag ska vara ärlig så hade jag ingen jätte lust att träffa henne för jag minns henne knappt.

Det kändes nästan som Anna var min mamma eftersom hon alltid var med mig, just nu stod hon i rummet bredvid och vakade mig.

In genom dörren kommer han, har har på sig gröna kläder (tjocktröja och mjukisbyxor) och han sätter sig mitt i mot mig. Han ger mig ett äckligt flin och slickar sig om läpparna.

-jag är glad att du ville prata med mig Charlotte. Säger han och lutar sig bakåt i stolen.

-jag är Ellinor som du förstörde livet på och jag vill inte veta av dig men jag vill veta en sak. Varför gjorde du det och varför just jag? Säger jag strängt.

Han suckar, kliar sig i örat och tittar på fingret. Han lutar sig fram och lägger armarna på bordet.

-Charlotte du borde inte ha sådana kläder, du klär dig som en hora och om jag kunde ta hand om dig skulle du inte klä dig sådär. Men eftersom du vill ha svar så ska jag ge dig ett.

-när min lilla Charlotte blev sjuk så lovade jag henne att jag skulle hitta någon ny att älska och jag höll mitt löfte. När jag såg dig gå hem den där kvällen så visste jag att du var min nya Charlotte, så jag tog reda på vem du var och så dum som du är så fick jag med dig lätt. Flinar han.

-varför dödade du inte mig bara? Frågar jag strängt för att inte visa min riktiga rädsla.

-döda dig?! Jag älskar dig, jag tog hand om dig när ingen annan gjorde det och du tackar inte ens mig!

-det var du som gjorde så att dom riktiga människorna inte kunde ta hand om mig och dom som verkligen bryr sig. Svarar jag argt.

Han bara ler år mig och slänger med sitt långa hår.

-det finns ingen som bryr sig om dig...

---------------------------------------------

Hoppas ni gillade det. Jag hann inte skriva klart kapitlet i går så jag skyndade mig nu.

TACK För 1000 läsare!!!!! Ni förstår inte hur mycket det betyder för mig!!!!

TACK❤️❤️❤️❤️

Förföljd...Where stories live. Discover now