Kapitel 25

1.5K 49 31
                                    

Jag ligger i min säng hos Jonas och hans pojkvän Ricard. När jag först hade kommit hit hade jag blivit väldigt förvånad när Ricard lagade maten och jag hade förväntat mig en tjej med namnet Linda.

*flashback*

När Ellinor hade slutat skaka när hon låg i fosterställnig kom Anna och kramade henne. Hon sa att allting skulle bli okej, men Ellinor bara puttade bort henne och sprang in i huset.

Väl inne i huset plockade hon ihop alla sina saker, Anna stod bredvid henne hela tiden och sa att hon var ledsen och ville göra allt bra igen.

Ellinor lyssnade inte på vad Anna sa så hon sprang bara ut ur huset utan ett ord.

Ellinor gick med sina saker på trottoaren, Anna som vägrade att lämna henne körde sin bil bredvid henne hela tiden.

Tillslut stannade Ellinor, vände sig om mot Anna som stannade bilen.

-jag vill inte att du följer efter mig. Jag vill inte du pratar med mig mer och framför allt jag vill inte se dig igen! Skrek Ellinor och sprang därifrån.

Anna som gjorde som Ellinor sa åkte hem och har inte försökt söka upp henne mer.

Ellinor sprang till sjukhuset där Jonas sa att hon kunde bo hos honom och hans partner.

*nutid*

Jag tittar upp i taket, det är en riktigt stor storm utanför mitt fönster man kan höra hur vinden blåser och regnet väller ner på plåttaket.

Klockan var strax efter ett på natten, jag hade legat i flera timmar och bara tänkt på det Annika sa till mig.

Jag visste att hon hade rätt men jag hade behandlat Anna som skit och jag visste inte hur jag skulle be om ursäkt.

Jag hade aldrig bett om ursäkt till någon, alla hade bara gjort det till mig under alla dessa år men nu var det jag som var tvungen att göra det.

Hur skulle jag kunna börja?

-hej Anna. Kommer du ihåg mig det var jag som bad dig att dra åt helvete.

Nej så kan jag inte säga för jag kan inte lägga in humor i det.

-hej Anna. Jag är så så ledsen för det jag sa och hur jag betedde mig, det är ingen anledning till att bete sig så som jag gjorde men ingen har brytt sig om mig som du gör eller nu är det väl gjorde.

Ja det blir bra, jag måste säga det till henne och det är nu.

Jag går upp ur sängen, sätter på mig mina kläder och försiktigt går jag ut i hallen. Jag hör hur Jonas och Rickard snarkar från deras rum.

När jag kommer till trappan sätter jag bara mina tår mot första trappsteget och det låter som om man släpper en bomb.

När jag kommer ner för trappan har det säkert gått tjugo minuter och svetten från min pappa rinner. Jag tar på mig mina svarta conwerse och min svarta skinnjacka.

Precis innan jag öppnade dörren förstod jag att jag måste berätta för Jonas var jag var. Jag tog upp ett gammalt kuvert som låg på golvet och en bläckpenna på bordet.

Hej Jonas och Rickard.

Om ni läser det här och jag inte är hemma så rättar jag till något som har gått så jävla snett. Jag kommer tillbaka om några timmar.

/Ellinor.

Jag lägger kuvertet på matbordet och går ut i hallen. Försiktigt öppnar jag dörren och stänger den lika försiktigt.

Jag låser den snabbt med nyckeln som jag fick av Jonas för några dagar sedan.

Innan jag ens har kommit tio meter är jag dyngsur, jag riktgt kände hur det droppar från mina kläder.

Jag visste att det var ungefär en kvarts promenad från Jonas till Anna men nu skulle den säkert ta en halv timme.

Jag svänger ut på kallkärsvägen, fortsätter förbi Hemköp och brandstationen.

Jag går förbi källbrinksskolan och börjar gå på åvägen. Jag följer åvägen tills jag kommer till Statoil där jag går till vänster och kommer upp till Almvägen.

Jag ser skylten där det står Videvägen, jag går in på den och börjar räkna.

-2,4,6,8 och äntligen 10.

Jag stannar ett tag vid brevlådan och tittar på det gula huset som är helt släckt. Jag går in på infarten, upp på trappan och står vid dörren.

Stormen hade bara blivit värre men nu hade den börjat avta. Jag hörde mest dom stora dropparna från min jacka som slog ner mot betongen under mina fötter.

Jag ringde på dörren och backade några steg. Jag såg att det tändes i ett av rummen, där inne hör jag hur någon går och så tänds lampan i hallen.

Dörren öppnas och där står en trött Anna i rosa morgonrock och rufsigt hår.

Jag tar ett djup andetag.

-Anna jag är ett arsle och det vet jag. Jag var ett större arsle än vanligt när jag sa så där till dig och bara stack. Jag vill se dig igen och jag vill bo här om jag får ett tag till. Jag vet att jag inte kan hjälpa att du råkade få barn med ett jävla kuk arsle men det fick du och han råkade vara samma man som våldtog mig. Han råkade vara samma man som gjorde så att en 14 årig tjej tog livet av sig och att hon råkade vara kär i mig. Jag vet att du bryr dig, anledningen till att jag betedde mig så som jag gjorde var för ingen har brytt sig så mycket om mig som du gör eller gjorde. Det är ingen ursäkt att bete sig så men det är det bästa jag kan komma med nu. Om du kan förlåta mig så vill jag gärna bo här och vill gärna ha dig som ''mamma'' eftersom du är det närmaste en mamma jag kommer komma.

Anna tittar på mig med konstiga ögon men dom förvandlas senare till ett leende.

-det är klart jag förlåter dig och jag slutar aldrig bry mig om dig. Du är ett arsle men du är mitt arsle. Ler Anna och öppnar sin famn.

Jag börjar gråta av glädje och går fram och kramar mig hårt.

-jag kommer alltid bry mig om dig... Viskar Anna och pussar mig på pannan.

-en sak till, du får fan tvätta min morgonrock för den är väldigt blöt på grund av dig.

-tack.

Jag ler för mig själv och tänker att jag kommer klara mig vad som en händer...

----------------------------------------------

Så då var den här boken slut. Det har varit jävligt kul att skriva den och lära känna alla nya människor här på wattpad.

Hoppas ni gillade boken och blev nöjda med slutet.

Jag vill tacka alla som har läst den här berättelsen och alla JÄTTE FINA kommentarer och hjälp mig med idéer. Ni vet vilka ni är❤️

Om ni undrar så finns några av dom här personerna i verkligheten 😉

Så tack igen och jag kommer komma med en ny berättelse väldigt snart och jag lägger ut på den här om den nya snart.

Så hej då tills vidare!

/towster😋

Förföljd...Where stories live. Discover now