She is my sister.

It's me Ormis.

~Omars perspektiv~

Oscar och jag hade fått stanna med Alice och Felix sen vi kom hem. Ingen av oss vågade lämna dem ensamma. Varje sekund Alice var vaken hörde man smällar, skrik och snyftningar. Men när Felix var vaken hörde man svärord och smällar, om han inte var nere och åt. Vänta? Alice hade inte ätit sen vi kom tillbaka?

"Oscar!"skrek jag och hoppade upp ur soffan.

"Vad?"muttrade han surt, opps.. Jag hade väckt honom.

"Alice har inte ätit sen vi kom hem!"skrek jag och sprang till köket för att fixa en macka till henne.

"Hur kan vi ha missat det?"stönade Oscar och kom trött gående efter mig.

"Ingen aning"mumlade jag och tog trappan i några språng med mackan i handen.

"Jag ringer Ogge!"skrek Oscar precis när jag skulle öppna dörren.

"Okej!"hojtade jag tillbaka och öppnade dörren.

"Felix låt mig va, jag vill inte tänka på min familj"mumlade Alice med stängda ögonlock.

"Det är jag,Ormis"sa jag och smet in och stängde dörren. Hon öppnade ögonen och satte sig upp.

"Jaha, ledsen Ormen"mumlade hon tyst och gnuggade sig i ögonen.

"Du måste äta"sa jag bestämt och gav henne mackan när jag satte mig bredvid henne i sängen. Hon nickade och började äta på mackan.

"Har ni pratat med honom? Ogge?"frågade hon försiktigt och pillade nervöst med tröjan.

"Oscar pratar med honom just nu"mumlade jag och la armen om hennes axlar.

~Alice perspektiv~

När jag sa Ogge kände jag en stor saknad av honom, mitt ex.

"Hey, det kommer bli bra Alice"mumlade Omar och pussade mig i pannan.

"Varför händer allt detta mig?"viskade jag tyst och lutade huvudet mot Omars axel, han var som min bästa vän.

"Innan du föll ihop för tredagar sen, skrek jag rakt ut och undrade exakt samma sak, varför händer detta en så jävla fin tjej"viskade han tyst i mitt öra. Våra blickar vändes mot dörren när Oscar kom in.

"Ogge vill prata med dig, han är den gamla Oscar igen"viskade Oscar och kollade på mig.

"Vi har inget att prata om"mumlade jag kallt och kollade ner i täcket. Oscar nickade och gick ut, man hörde hur han med osäker röst berättade vad jag hade sagt.

"Life is a challenge, keep smiling"viskade Omar in mitt öra innan han lämnade rummet. Jag log svagt och viskade orden han sagt för mig själv några gånger innan jag började tänka på pappa. Hur kunde han lura mig så? Sin egna dotter? Jag litade på honom! Jag visste att jag inte borde deppa, men hur lätt är det när ens föräldrar lämnar en, för andra gången.

Dagarna rullade på. Omar och Oscar lämnade inte huset om de inte skulle köpa mat. Jag hade kommit över mina föräldrar men Ogge, som hjälpte mig var i mitt huvud vad jag än gjorde. Felix hade kommit in i mitt rum några gånger om dagen för att kolla hur det var med mig men jag hade bara varit dryg mot honom.

Jag öppnade försiktigt dörren ut från mitt rum och tassade ner till Oscar,Felix och Omar som satt i vardagsrummet. Deras blickar vändes till mig och alla tre ställde sig snabbt upp. Felix gick fram till mig och gav mig en lång kram. Den avslutades när Omar kramade om mig bakifrån.

"Omar!"utropade jag skrattande och vände mig mot honom.

"Jag hatar dig"mumlade jag tyst och flinade.