Mordet på julafton

Kapitel 4

Tallrikarna var tomma och vi hade druckit en hel läskflaska. Nu var vi så trötta så vi såg ut som zoombies. Jag dukade undan och Leia torkade av bordet. Hon gick och hämtade sin kasse med saker och vi gick upp. Vi struntade i att borsta tänderna, vi var för trötta så vi la upp en madrass i andra sidan rummet och bäddade. Vi släckte lampan i taket och sprang och kastade oss i våra sängar. Vi bäddade ner oss och somnade på en gång.

Jag tittade på klockan. 01:54. Jag var säker på att jag hört något utifrån. Och låste jag verkligen dörren? Jag viskade på Leia men jag fick inget svar. Så jag smög ut ur rummet och ner för trappan. Jag var väldigt mörkrädd, har varit det sen jag var liten. Jag försökte skynda mig men jag ville inte väcka Leia. Jag smög bort mot dörren. Frästelsen att titta bak, mot de stora fönstren gjorde så jag blev tokig. Men jag lät bli. Fortsatte bara mot dörren. När jag tryckte ner handtaget gick den upp. SHIT! Tänk om jag inte hade vaknat och... jag ville inte fortsätta tänka den tanken så jag låste istället dörren och tog mig upp. Men den här gången kunde jag inte låta bli att titta ut. Och det var ett misstag. Där, jag skrek. Jag sprang upp på rummet. Någon hade stått med händerna tryckta mot fönstret och stirrat rakt på mig. Leendet var ända upp till kindbenen. Jag rusade in i rummet och skakade Leila. Jag hade börjat gråta. Jag var så rädd att jag knappt kunde andas. Hon vaknade inte, jag skrek i hennes öra och skakade henne. Men hon vaknade inte. Jag sprang bort till min säng och kröp ner under täcket. Jag vågade inte titta. Tänk om han tagit sig in i huset, tänk om han stod och stirrade på mig just nu. Jag knep ihop ögonen så jag fick kramp.

Jag slog upp ögonen. Jag såg mig omkring. Ingen där. Jag hade varit säker på att jag hört steg. En bok från skrivbordet i andra sidan av rummet ramlade ner i golvet. Jag vände mig hastigt om. Då såg jag ansiktet. Ett stort leende upp till kindbenen och en kniv i handen. Jag hörde något droppa mot golvet och såg något mörkt. Blod. "Nu är det din tur" sa en röst och han kom närmare och närmare. Han log och riktade kniven mot mitt ansikte. Jag skrek. Jag sprang mot dörren, jag vände mig hastigt om och såg Leila, eller det som var kvar av henne. Var det hennes blod som droppade från mannens kniv? Mannen kom långsamt efter mig. Jag sprang ner för trapporna, jag snubblade på dom sista stegen men reste mig fort upp. Har ni nån gång, känt er jagade, sprungit så snabbt som aldrig förr, känt andedräkten från personen bakom dig kittla dig i nacken, paniken man får? Så kändes det nu. Jag sprang ut i vardagsrummet, vågade inte stanna upp en ända sekund. Därför valde jag fönstret istället för dörren. Jag hoppade ut genom fönstret. Det skar upp långa sår på mina bara armar och i ansiktet. Men det viktigaste nu, var att överleva och hitta nån som kunde hjälpa mig.