Mordet på julafton

Kapitel 5

Jag vaknade av det pipande ljudet. En sjuksköterska kom in och fipplade med några sprutor. Jag satte mig hastigt upp men det började snurra och sjuksköterskan sprang fram till mig och la mig försiktigt ner. Hon gav mig ett glas vatten och satte sig på sängkanten. Jag såg mig omkring. Jag låg i ett litet rum, med hyllor fulla av piller, sprutor, mediciner. Jag tittade på mig. Jag hade plåster på armarna och en slang från den ena armen. Jag hade ett bandage runt huvudet och skakade. Allt jag minns, leendet, Leila, kniven, fönstret. Slut. Inget mer. "Vad hände" frågade jag sjuksköterskan och hon lämnade rummet. Nån minut senare kom en läkare in. "Du har fått hjärnskakning, allvarliga sår på armar och i ansiktet. Du har drabbats av en chock, vilket är förståeligt. Det måste varit hemskt." Sedan kom en annan kvinna in i rummet. Jag kände igen henne. Jag blundade och kom ihåg. Jag hade sprungit genom min tomt, ut i skogen och tagit mig till andra sidan byn. Knackat desperat på en dörr och hon öppnat. Sedan mindes jag inte mer. Kvinnan satte sig på en stol. Då kom en annan person in i rummet. Mamma! Hon rusade fram till mig och kramade mig. Hon grät. "Jag borde ha kommit hem till dig. Vi kunde ha haft en mysig kväll, bara vi. Förlåt" Hon kramade mig hårdare och sedan vände hon sig om till kvinnan som måste ha räddat mig. Hon tackade henne och de kramades. Jag skulle få åka hem ikväll. Sedan kom sjuksköterskan tillbaka med en tårta i handen. Nåra andra som verkade jobba på sjukhuset kom som ett tåg efter. De sjöng Ja må du leva. Juste! Det var ju min födelsedag. Det hade jag glömt. Jag glömmer alltid allas födelsedagar, till och med min egen. Jag satte mig upp, försiktigt den här gången och de satte ner tårtan i mitt knä. Jag blåste ut ljusen. Önskade en önskan som inte skulle kunna uppfyllas. Jag får inte säga den, men det handlar om Leila, jag tror du fattar. Då kom det in ett stort paket på hjul. Jag såg förundrande på paketet. Vad kunde det vara i det? Då hoppade någon upp. Först såg jag ansiktet. Leendet upp till käkbenen, de gula ögonen. Men sedan förvandlades ansiktet till pappa! Jag skrek av glädje. Han skulle ju vara borta i ett helt år till! Det var en perfekt födelsedag på sjukhuset.

Jag vågade inte sova själv, jag vågade inte vara ensam i ett rum själv. Mamma och pappa behövde turas om med att jobba, och jag var ledig från skolan i ett halvår. Jag hade tydligen fått svåra skador. Än idag kan jag inte sova själv, jag kan inte vara ensam själv hemma.

Vi byggde en vägg där fönsterna satt, jag klarade bara inte av det. Vi satte upp lampor som tändes när man kom in i rummet. Det jobbigaste, var att städa bort resterna från Leila. Hon hade blivit styckad. Man såg en hand här, ett ben där. Det var hemskt. Allt detta var hemskt. Som en skräckfilm. Och något jag aldrig skulle glömma. Något mer som var jobbigt, var att somna. Jag kunde inte sluta mina ögon, utan att få upp det hemska ansiktet, drömma tillbaka om vad som hände. Dom har fångat honom, jag ska hälsa på honom, jag vill se hans riktiga ansikte, jag vill möta honom öga mot öga och fråga varför? Detta är något man inte glömmer, jag kommer leva med det hela livet. Jag kommer aldrig kunna sova utan mardrömmar, mitt liv kommer aldrig bli som det var. Aldrig.