Vad har jag gett mig in på? Vad handlar ens det om? Jag vet inte. Han betedde sig så konstigt. Men jag litar på honom. Jag gör faktist det, konstigt nog. Så nu, en skoldag senare, är jag påväg. Jag är påväg till ängen. Ängen som ligger en halvtimmes gångväg från mig. Jag vet inte ens varför jag gör det. Jag borde inte göra det. Det är helt vansinne. Liksom tänk om han ser mig? Tänk om han bara lurar mig för att se vem jag faktist är? Då är detta över, denna konstiga tiden som har varit som en dagdröm. Det är exakt vad denna tiden har känts som, som en dröm, en inbillning. Ingen som Alex bryr sig egentligen om någon som mig, och om han får reda på vem jag faktiskt är så kommer jag behöva vakna upp från denna drömmen, till hur det var innan allt. Innan festen, innan olyckan. Men hur mycket jag än önskar, så kommer det aldrig bli precis som det var förr. För Linn kommer inte tillbaka, hon kommer aldrig tillbaka.
Jag tror jag mest gör det för att se om han faktiskt dyker upp. För att få se honom utan att behöva gömma mig. Se hur mycket jag faktiskt betyder för honom.
Jag känner hur mina ögon tåras upp bara av tanken att han faktiskt bryr sig om mig.
Nej fokusera Ashley. Just nu ska du tänka på den hemska situationen du har satt dig själv i. För ängen börjar synas i mitt synfält och jag kan redan ana en mörk siluett mitt ute på åkern. Då klockan redan är sju har det börjat mörkna lite, och eftersom han valde ut den mest ödelagda området omkring vår lilla stad så syns inte en minsta person till. Om han vill mörda mig är det här det perfekta tillfället.
Lägg av, han kommer inte mörda dig.
...
Eller?
Nej skärp dig Ash
Jag kommer närmare och närmare och för varje steg dunkar mitt hjärta snabbare.
Det är inte försent att vända om, eller jo det är det, för om jag vänder nu så vet jag att jag kommer hata mig själv för det. Men rent teoretiskt sätt kan jag vända om nu och gå hem igen. Borde jag? Men innan jag har hunnit fundera mycket mer har jag kommit fram till vägkantens ände och jag har åkern framför mig. Och mycket riktigt står han där. Mitt ute på åkern. I en bomberjacka och en blå mössa. Han stirrar rakt ut åt vänster. Men det är en pytteliten detalj. Han har en ögonbindel av något slag. Jag tar ett förstigt kliv ut på det fuktiga gäset. Trots att våren är i luften så är det fortfarande kyligt på kvällarna, vilket tillåter mig att dra min tunna jacka tätare runt omkring mig.
Mitt hjärta pumpar som aldrig förr. Detta var en dum idé, en dumdumdum idé. Men innan jag har hunnit tänka något annat har jag kommit så pass nära honom så att han har uppfattat mina steg. Han vänder sig direkt mot mig och jag ser den vackraste skapelsen som jag någonsin skådat. Mycket riktigt har han något slags tyg knutet runt ögonen, med lite hår hängandes över. Han öppnar munnen.
-"Du vågade dig hit trots allt" Jag ryser till av hans röst och men det lämnar en varm känsla inuti mig. Jag nickar försiktigt, trots att jag är medveten om att han inte ser ett skvatt. "För det är du va?" Fortsätter han tveksamt med ett nervöst skratt. Jag skrattar till.
"Det beror på vem du syftar på. Du kanske bjöd hit fler tejer, vad vet jag?" Hans reaktion är så blandat. Det är som han inser att jag faktist finns och spricker upp i ett leende.
"Nej du vet, jag bjöd halva skolan"
"Förvånar mig inte" Skrattar jag till. "Har du stått här länge?"
"Nej inte så länge faktiskt. Du var ganska punktlig om jag får säga det" Ler han. Det blir sedan tyst. Jag betraktar honom försiktigt från ett säkert avstånd, för även om jag vet att han inte ser, så känns det oartigt att stirra. Han står två meter ifrån mig, med håret vajandes i vinden och kindgropar som täcker hans kinder. Det är som att ingen av oss kan förstå att detta är på riktigt.
"Detta känns så knäppt" Konstaterar han, precis som att han har läst mina tankar.
"Instämmer" Svarar jag tyst.
