Okej men varför rör sängen sig? Eller vad är det som rör mig? Låt mig sova, snälla. Plötsligt känner jag hur något tungt läggs över mig och jag öppnar ögonen direkt och rycker till. Jag reser mig snabbt upp och slår i min armbåge i något hårt, plötsligt hör jag ett stön av smärta. Snabbt kollar jag åt vänster sida om mig och ser Alex nyvaket rubba sin panna med sin hand.
"Vad händer?" Han kollar sedan upp mot mig och spricker upp i ett sömnigt leende. "Jaha nu hänger jag med" Med det sagt så lägger han sitt huvud mot kudden igen och sluter sina ögon. Jag rubbar min armbåge med rynkad panna. "Okej, inte ens ett godmorgon" Mumlar jag för mig själv. Men jag kan bara höra en utandning i form av ett skratt från Alex. Jag himlar med ögonen, men kan inte undgå att ha ett litet leende lekandes på läpparna själv. Jag tittar mig runt om i rummet och ser att han inte har dragit ner rullgardinen, och därför lyser morgonens strålar upp rummet.
"Rullar du aldrig ner din rullgardin eller? Hur kan du inte störa dig på ljuset" Jag får inte svar på ett par sekund, innan jag hör ett mummel.
"För jag är lat" Han begraver sitt ansikte i kudden och lägger sig på mage istället. Jag skakar bara huvudet och sätter mig lutandes mot väggen. Sömnen försvann samma sekund som jag trodde att någon höll på att anfalla mig. Att växa upp med en alkoholist jag jag lärt mig att alltid vara på alert. Jag drar över luvan på Alex hoodie så jag gömmer min morgonfrissa. Ingen vill se det fågelboet, det kan jag lova. Jag sticker min näsa in i hoodien och luktar diskret, men ångrar mig direkt. Jag kan konstatera att jag behöver en dusch i alla fall. Jag tittar mot Alex som har börjat andas ut små ljud liknande snarkningar. Tänk om han såg mig dregla i sömnen? Eller tänk om jag snarkar. Jag har aldrig sovit i samma säng som en kille. Den enda jag har sovit i samma rum som är med Linn, men hon brukade bara göra narr av min morgonfrisyr. Minnen asså...
"Jag måste till mamma idag" Plötsligt är det som att Alex blir klarvaken och lyfter snabbt sitt huvud för att kolla upp mot mig.
"Din mamma? Varför då?"
"Jag måste hämta mina grejer" På sätt och vis ser det ut som att han slappnar av, som att han först trodde att jag skulle fortsätta bo där. Han lägger huvudet på kudden igen, men med blicken fortfarande på mig. Han ligger där nyvaken, med rufsigt hår och puffiga ögon, och jag tror aldrig har han varit mer vacker.
"Vet du om hon jobbar idag? För då kan jag köra dig dit så hämtar vi det snabbt"
"Hon lär jobba fram till 16 idag. Jag vet inte riktigt vart min mobil är, så jag kan inte kolla klockan. Men, kanske vi borde dra ganska snart" Han nickar bara och stänger ögonen igen. "Bara 5 minuter till" Jag flinar till och drar min hand genom hans hår. "De 5 minuterna brukar bli en timme vet du" Han le nöjt. "Mhmm" Det är som att han inte lyssnade på mig. Plötsligt tar jag väck min hand och reser mig. I ögonvrån ser jag hur Alex öppnar sina ögon och blänger på mig. "Ey, det var inte särskilt snällt"
"Förlåt men vi måste gå upp nu" Han suckar men gör som jag säger. Jag försöker att inte stirra på honom, men det känns omöjligt i denna stunden. Han möter mina ögon och jag tittar generat bort. Men trots detta kan jag i ögonvrån se honom fortsätta kolla på mig med ett leende på sina läppar.
Hans bil måste kosta mer än vår lägenhet och allt i den tillsammans. Trots att Alex var trött så gick han upp och vi gjorde oss i ordning. Innan jag visste ordet av det så hamnade vi i hans bil, på väg mot mamma. Enligt hennes schema bör hon jobba just nu, men man vet aldrig med henne. Ibland sjukanmäler hon sig när hon känner för det. Även om det sista jag vill just nu är att träffa henne, så måste jag hämta mina grejer så småningom. Jag kan inte leva i Alex allt för stora kläder för evigt.
