Ett plågande ljud tar över mina trumhinnor och jag sätter mig yrvaket upp. Det tar en sekund för mig att inse att jag hade råkat somna innan och det har redan hunnit bli mörkt ute. Jag tittar ner på sängen bredvid mig och ser ett namn lysa upp min skärm. Tveksamt tar jag upp mobilen innan jag trycker på den gröna luren.
"Alex"
"Hej, ehm... Jag ville bara se så allt var okej" Jag sätter mig upp i skräddarställning och tittar ut genom fönstret.
"Jag är okej Alex. Du behöver inte passa upp på mig"
"Nej jag vet, men jag ville bara höra dig säga det, eller höra din röst överhuvudtaget. Du ska veta att det aldrig var min avsikt om jag gjorde dig upprörd eller så, ibland bara skriver jag saker utan att tänka och.." En tår rinner sakta ner för min kind när han tystnar. "Är du kvar?" Jag nickar trots att jag vet att han inte kan se mig och snörvlar till. "Jag är här och det är okej" Jag hör hur har tystnar. Som att han tänker.
"Det är något som tynger dig och jag vet inte vad det är. Men du ska veta att jag finns här. Jag finns alltid här" Jag skakar huvudet med fler tårar rinnandes ner för mina, nu blöta, kinder. Med blicken fortfarande ut genom fönstret, ut på den klara månen.
"Det är det som är grejen. Du kommer inte alltid finnas där för mig. Även om du säger det nu. Saker är inte som du tror.."
"Vad menar du?"
"Jag menar att jag inte är tjejen du tror att jag är. Du har en orubbad bild av mig som du verkligen tror jag är, vilket jag inte är... När du tänker på den tjejer tänker du inte på någon som ibland inte ens har råd med mat, någon med en mamma som hatar henne, någon utan familj eller vänner. Någon som har ingenting" Mitt hjärta rusar och jag kan inte hindra det. Känslorna bara väller ur mig okontrollerat och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är tyst på andra änden av telefonen. Jag kan plötsligt höra hur han reser sig upp från sin säng.
"Vet du vad? Jag bryr mig inte. Jag hade inte kunnat bry mig mindre. De grejerna definierar inte dig som person. Det är DIG jag gillar"
"Vill du verkligen veta hur jag är som person? Jag är trasig, jag är förstörd. Och helt ärligt vet jag inte hur mycket mer jag kan ta. Du kommer ihåg min kompis från festen, HON ÄR DÖD. Du tror att det inte spelar roll. Men det gör de. Vad skulle hela skolan tro huh? Om de såg dig och mig tillsammans? Vad skulle alla tro? Du och jag är motsatsen till varandra. Vi är inte menade för varandra. Hur mycket jag än tittar upp mot månen och önskar att så var fallet"
"Men-"
"Nej, förlåt Alex. Jag klarar inte av det mer. Jag klarar inte av att leka denna leken. Som att detta faktiskt är verkligheten. Du betyder alldeles för mycket för mig för att jag ska kunnat göra såhär mot dig. Det är inte rättvist. Hejdå" Och med de ordet, brister mitt hjärta och min själ.
För det är över.
Det är faktiskt över.
Med hela denna charaden. Inga mer sms, inga mer sena samtal, ingen mer Alex. Jag gör detta för hans skull, och bara hans skull. Han måste gå vidare. Hans nummer är blockat, så han måste bara glömma mig nu. Jag har bara fått nog, jag klarar inte av det mer. Jag vet att han ändå skulle lämna mig så småningom. Jag har bara gått runt och levt i en drömvärld när jag faktiskt har trott att jag hade Alex, att saker kanske kunde lösa sig. Saker och ting kommer aldrig lösa sig. Aldrig för mig. Jag är dömd. Jag föddes som ett misstag, och enda sedan dess har allt bara blivit värre och värre. Jag borde inte vara här. Det borde ha varit mig, inte Linn, som dog den kvällen. Hon hade så mycket att leva för. Hon hade vänner, en familj, ett liv. Hon hade en mening till att leva. Hon var min enda mening. Och enda sedan hon gick bort är det som att det är ett hål i bröstet, som vägrar att försvinna. Vad jag än gör försvinner inte det dumma hålet. Som jag sa till Alex, jag är trasig. Och jag går inte att laga. Det går inte. jag kommer aldrig bli hel
Jag... Jag vet bara inte vad jag ska göra nu.
Med tårar rinnandes nerför mina kinder, och ett hjärta tungt som sten, låter jag mig själv krypa ner under täcket och stänga mina ögon.
Vad ska jag göra nu?
