En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 28

Svala träflisor.

Golvet. Igen. När jag öppnar ögonen befinner jag mig i rummet på andra våningen. Hela kroppen ekar i en dov smärta. Som en blåsorkester i otakt på flera mils avstånd. Avtrubbad, matt, orkeslös. Jag känner mig nästan död. Jag är död.

Men jag är inte ensam den här gången. Någon smeker toppen av mitt öra. Fingrarna drar ner över halsen, upp igen och ner längs ryggen. De får det att pulsera under huden. Rummet är alldeles tyst, inga ugglor som hoar eller rävar som skriker den här gången. Ingen säger något. Jag vet inte ens om jag kan säga något. Det är när personen lyfter mitt huvud i sitt knä som jag blir helt säker på vem det är. Ingen annan skulle göra så.
Fingrarna fortsätter att vagga mig till ro. Till slut bestämmer jag mig för att pröva min röst.

"Var är Elias?"

Det är svagt och kraxigt men det bär. Fingrarna stannar av och slutar röra mig. När jag inte får något svar känns det som om mitt sunda förnuft just bestämt sig för att kasta sig utför ett stup. Sagt hej då till världen en gång för alla.
Men sedan en stund senare kommer svaret. Svaret som bekräftar mina värsta farhågor.

"Jag vet inte."

Förmodligen känner han på sig att jag är på väg att protestera för nästan direkt fyller han i luckan som han lämnade öppen. 

"Han är inte död. Det får vi inte tro." 

Det kliar på ryggen. Jag skulle vilja skruva på mig och byta ställning i hans famn men det är som om allt innanför skinnet har sugits ut ur kroppen. Det finns ingen energi kvar. Jag har förlorat kontrollen över min egen kropp. Så jag ligger orörlig kvar med hans armar över bröstkorgen och försöker att röra på läpparna tillräckligt mycket för att orden ska komma fram.

"Varför är han inte med oss då?"

Jag vet inte varför jag ställer frågor. Som om jag förväntade mig att Kevin skulle ha några svar. Han vet precis lika lite som jag. Förmodligen har det en terapeutisk helande effekt. Som gör det hela lite mindre av ett helvete.
Svaret jag får är precis lika tröstlöst som förut.

"Jag vet inte."

Kevin stryker mig över ryggen. Jag stirrar på spikhuvudena som sticker upp ovanför plankorna med bara någon enstaka millimeter.

"Jag är det sämsta bortrövade offret någonsin."

Vilken annan plats som helst skulle det ha låtit roligt och jag skulle förmodligen ha skrattat högt åt det. Nu känns det bara deprimerande.
Varje rörelse från hans händer får bit efter bit av huden att falla i dvala. Sömnmedel som på något sätt mjukt skickas över till mig. Även fast jag är långt ifrån lycklig så är det den tryggaste sömn jag fått på länge.

---

När jag vaknar är Kevin borta. Ögonen vänjer sig snabbt vid det lilla ljus som fortfarande sipprar in genom gliporna innan kvällssolen gått ner helt. Jag sätter mig upp och upptäcker med lättnad att händerna är obundna. För några sekunder sitter jag bara och spretar på fingrarna i krokiga rörelser. Gamla övningar som jag fick lära mig i orkestern vars värld känns så långt borta nu. Snacka om att hitta lycka i det lilla, i det allra minsta.
Det är tyst. Så oändligt tyst. Så tyst att det inte är någon konst att utgöra stegen som rör sig i huset. Jag lokaliserar dem till andra sidan dörren.

Mjukt som en katt reser jag mig upp och trippar bort mot den. Kroppen känns tung när jag ställer mig på lur vid sidan, väl dold ifall att den skulle slå upp. Jag måste kämpa för att inte hänga med huvudet. Stegen på andra sidan knakar mot golvet. Någon kan visst unna sig lyxen att inte bry sig om att höras. Eller synas. Eller finnas för den delen. När dörren slår upp pressar jag händerna mot den och dunkar den rakt framåt mot personen som är på väg in.

Den smäller till i pannan och personen snubblar bakåt. Efter en snabb titt upptäcker jag att det är killen med kniven. Han har en svart ögonbindel i ena handen och blinkar mot yrseln. Innan han hinner kvickna till drämmer jag till ett slag mot tinningen. Det är lamt men han vacklar ändå så pass mycket att jag måste fånga upp honom under armarna för att kunna ta emot hans halvt medvetslösa kropp för att undvika stöten mot golvbrädorna.

Snabbt ser jag mig om. Låter blicken dansa genom rummet. Röster hörs från nedervåningen. Hade jag varit själv hade jag försökt att klättra ut men nu är Elias här inne också. Någonstans. Någonstans bland alla rum. Jag måste hitta honom.
Försiktigt och mycket långsamt smyger jag ner för trappan. Låter det ta sin tid. Tårna först precis som jag har lärt mig. Att smyga är min specialitet. Det kan de i varje fall inte ta ifrån mig.

Hallen som öppnar sig framför mig är rörig. Det finns inga skor i skohyllan men flera jackor hänger över hatthyllan och de som inte får plats ligger slängda på golvet. Dagstidningar och kolbitar delar utrymme på en gråspräcklig matta. Kombinationen ser så lustig ut. Röster hörs från köket. Det är svårt att avgöra exakt vad de säger bakom stängda dörrar men det är både kvinnor och män och de verkar skratta.
Kul att veta att någon har roligt på det här stället i alla fall.

Jag smyger över till sällskapsrummet för att ta en titt men ingen Elias syns till. Rummet är raka motsatsen till hallen. Stolar står orörda runt ett bord med ett pappersblock ovanpå. Flera ark har rivits bort. Bottennapp en gång till. En kort bävan darrar genom kroppen när jag riktar näsan mot källaren.

Snälla, låt den vara tom.

Handtaget trycks ner under min hand och jag kikar in. En brant stentrappa leder ner i ett becksvart mörker. En lampknapp sitter på väggen bredvid och när jag trycker på den vaknar en skamfilad glödlampa till liv innan jag genast släcker den igen. Om inte jag kan se något har de mindre chans att se mig.

Försiktigt trevar jag nerför stentrappan med ena handen som klistrad mot väggen. Korridoren fortsätter en bra bit framåt verkar det som. Jag undrar om det var den här vägen vi tog för att komma in.
Gamla färgburkar och skurmoppar delar plats med rostiga hinkar och spadar. En ljusare nyans av svart i mörkret. Konturerna ser nästan spöklika ut. Så är det plötsligt någon som harklar sig.

Jag stelnar till.
Röster. Någon, några, är här nere. Tillsammans med mig.
Jag ser mig omkring i mörkret, letar efter en hink eller vad som helst att dyka ner bakom utan att vara för skramlig. Det är bråttom. Fotsteg rör sig på andra sidan kröken.

"Har hon sagt något mer?"

Rösten är tydlig. Jag ser mig omkring, lyfter på en hink för att se om det finns ett gömställe stort nog för att svälja en hel person där bakom, gör mig redo att vända tillbaka till vardagsrummet när en annan röst svarar den förra.

"Nej, inget annat än att hon tänker på sin lillebror."

Den rösten känner jag igen. Mycket väl. För väl. Alltför väl. Hela min värld krackelerar, bildar sprickor i murverket som jag trodde att jag byggt upp runt mig själv. Allt rasar sönder. Månader av förtroende. Faller och krossas totalt för att rasa ner i avgrunden.
Det är inte möjligt. Kan inte vara sant. Kan inte.

I nästa stund viker personerna runt hörnet och den snaggade mannen som jag döpt till Piggsvinet visar sig tillsammans med den enda livlinan jag trodde att jag hade på det här stället. En tanig kille som inte verkade vara mycket för världen. Blått hår, lavendelblå ögon. Shit, vad fel jag hade.

Kevin.

~~~

Tjo!

GUUUUUD vad jag har längtat efter att få dela just det här kapitlet med dig!!!

The pleasure is all mine. Det skulle betyda allt om du skickade iväg en röst och några ord om vad just du tyckte 💕💕
Tell me more tell me more!

Ha en fin dag!

Kram
Mica