En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 10 - Paula

Linnea springer mot mig i trappan. Silverhåret är tvingat i en fläta. Hon dunsar emot mig och grabbar telefonen ur händerna. Jag är så glad att se henne att jag först inte märker det.

"Hej där! Du har ju bil, kan du skjussa mig till en viss drive in mack efter skolan?"

Hon stannar upp och lutar sig mot väggen.

"Javisst. Vilken då?"

Jag känner hur jag rodnar. Vilket kommer totalt olägligt.

"Kristinas mack."

Hon tittar upp på mig och ler.

"Den där flotta vid utkanten? Vid motorvägen som tar en härifrån?"

"Just precis den."

Hon nickar, ler med klara ögon och tittar ner på min telefon. Hon har tagit den så många gånger att jag inte bryr mig längre.

"Kom, vi blir sena till föreläsningen. Ingen hinderbana idag men den här är viktig."

Jag hissar upp ryggsäcken på axeln och rycker tag i henne. Hon har fortfarande full utomhus mundering på sig. Keps, jacka, vantar och ett paraply hängande över axeln men jag bryr mig inte. Det var hon som kom sent. Jag vill åtminstone komma i tid och efteråt vill jag hinna låna labbet.

Linnea skjussar tillbaka mobilen över bordsskivan när vi slunkit in i salen. Den kanar över trät och stannar en bit ifrån mig. Jag stänger av ljudet och stoppar den i fickan.

Föreläsningen förflyter utan vidare problem. Klassisk polisteori men den här gången med fokus på utredningsteknik. Lärarinnan nämnar hur viktigt det är att tänka ur olika vinklar och perspektiv. Hur olösta fall förblir just olösta för att ingen tänker utanför boxen. Hur viktigt det är att ha sinne för detaljer och olika förhörstekniker. Det känns rörigt. Jag leker med ögonbrynet medan hjärnan känns lika ostädad som mitt rum.

"Ni borde låna boken Mindreading - a guide to mindblowing art. Det kommer att hjälpa er att förstå hur  människan tänker."

Jag noterar namnet och hoppas att den finns på biblioteket.
Lektionen tar slut och jag tågar fram till henne mellan mjuka stolar och bord. Hon tittar nyfiket upp på mig under sin kortklippta frisyr.

"Paula?"

"Kan jag få tillgång till laboratoriet? Jag skulle behöva göra ett dna-prov."

Hon drar en bunt papper åt sidan och kollar sin kalender. Med baksidan av en blyertspenna lutad mot underläppen går hon igenom dagar som minskar till timmar.

"Efter skoltid isåfall. Klockan sjutton."

"Inget tidigare?"

Hon formar läpparna om pennan och studerar timmarna under dagens datum igen.

"Nej."

"Okej. Det blir jättebra ändå."

Jag ler mot henne och lämnar klassrummet. Ögonen vilar mot min rygg. Det har alltid förbryllat mig hur en så liten och oväsentlig sak kan kännas så mycket och så tydligt. Som om ögonen har en hemlig förmåga att tända eld på allt de ser. Ändå får jag en känsla av att hon ler mot mig.

Utanför klassrummet sitter två tjejer på en bänk. En grupp ur min klass står och diskuterar något som låter som en fest och skrattar ibland. En kille och några tjejer kastar prick med en äppelskrutt i en papperskorg. Linnea syns inte till.

Försiktigt hoppar jag upp i fönstergaveln utanför sal två och halar upp mobilen i väntan på nästa lektion. Av de appar jag har att välja på verkar Tinder mest tilltalande. Det var så länge sedan jag var inne att jag måste logga in först.
När jag låst upp får jag nästan en chock av allt som ramlar in på skärmen.

Det faller ner som bomber av likes med några meddelanden då och då. Flera, många, likes och matchningar. En vit armé av små flammor. Jag klickar vidare för att ta reda på hur mitt lilla blygsamma konto plötsligt kan ha blivit såhär stormpopulärt men inget av ansiktena verkar bekant.

När jag ser min inkorg sjunker hjärtat som en sten genom bröstet. Irritationen växer sig stark under huden. Ett nät av något elektriskt.

Några enstaka är från personer i min egen ålder men majoriteten ser ut att komma från någon som är dubbelt så gammal som mig. Hur i helskotta kunde de matcha med mig?
En klibbig känsla i magen fryser och stelnar. Svaret är ganska enkelt.
Linnea.

Hon har fipplat med min Tinderprofil. Gått in och ändrat mina inställningar och till råga på allt svept lite. Mest till höger. Så att jag har en massa nya matchningar som jag inte känner igen. Så det var det hon gjorde.

Jag tittar på skärmen och håller tillbaka en grimas. Du har sjuttiofem nya likes, säger ett glättigt och glatt meddelande i högra hörnet. Jag håller tillbaka en impuls att börja luftspy. Jag har tolv nya matchningar. Både från kvinnor och män. Men de flesta är runt femtio.

"Hej. Kaffepaus på jobbet. Hur är läget?" skriver en Johan med brunt skägg och fyrkantiga glasögon. Vice VD på en stålfabrik. Minst fyrtiofem.
Äckel.

Nu kan jag inte hålla tillbaka grimaserna längre. Inte luftspyan heller. Hela huvudet verkar explodera av någon vattnig vätska.
Jag begraver huvudet i handen och hoppas att ingen kan se mig. På något sätt får jag inte rätsida på om det verkligen är på riktigt eller om jag egentligen fortfarande ligger i sängen på mitt rum. Det måste vara en mardröm.
Genast tar jag bort honom så att jag slipper se honom.

Innan jag gör någonting annat går jag över till min profil för att ställa allt till rätta igen men på vägen råkar jag passera mathningssökaren. Personen som dyker upp som förslag får hela kroppen att stanna av.
Frysa.

Skolkorridoren existerar bara som ett brus i bakgrunden. Allt jag kan är att stirra på den alldeles för välbekanta bilden framför mig på skärmen. Brunt kortklippt hår, bärnstensbruna ögon, några dagars för lång skäggstubb.

Mitt nya matchningsförslag är min egen pappa.

~~~

DundunDUUUUUUNNN

Hehehehe!!!

Rösta och kommentera 😊 om du undrar någonting är det bara att fråga. Nästa kapitel kommer imorgon 💕🌟

Ha det bäst!

Mica