En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 39 - Paula

Linnea möter mig vid kyrkan. Hon behövde göra ett snabbt ärende på apoteket innan lunch och nu kryper hon fram från kyrkväggen när jag rullar förbi. Jag vrider ut handen mot henne.

"Kom. Galaxen nästa!"

Hon lösgör sig från väggen på ett sätt som ser både roligt och komiskt ut. Lite som en tjuv på spaning i en grön  Adidaströja.

"Jag hörde att polisen har fått upp ögonen för fallet nu." säger hon och nyper tag i min ärm för att jag ska hoppa av longboarden.

Skorna kysser gatstenarna och jag snubblar till innan jag rätar upp kroppen och lägger brädan under armen.

"Ja jag tänker inte låta de åka snålskjuss på mina upptäckter."

"Det är rätt. Och jag ska hjälpa dig."

Linnea stannar upp efter meningen och ser på mig med runda ögon och öppen mun i ren fascination.

"Tänk dig rubrikerna! Två tjejer klår polisen: "deras metoder är uråldriga"."

Hon drar med handen genom luften som om det vävdes fram en storslagen rubrik där mellan molnen.

"Eller såhär, Tjejerna som trotsade polisen och hittade den försvunna unga kvinnan."

Jag skrattar till åt ordvalet. Det är innan det slår mig att det är mig det är fel på. Jag har svårt att se Nicoline som en kvinna. För hon har alltid varit ett barn. Sekunden efter inser jag hur dumt det är.
Ett par gruskorn studsar framför skospetsen.

"Jag räknar inte med mycket hjälp från polisen över huvud taget."

Det känns skönt att erkänna det. De får sköta sitt så sköter jag mitt.

"Det är så himla dålig stil men jag antar att de har sina skäl."

Linnea svänger av till höger förbi gallerian. Hon kan vägen till restaurangen precis lika väl som jag. Den ligger lite utanför och det är en bit kvar. Jag föreställer mig bilderna som sitter hemma på anslagstavlan. Målar upp ansiktena och försöker att memorera deras skiljaktigheter.
Lägger alla födelsemärken och ärr på minnet.

Det är bara det att jag inte vet hur jag ska komma åt dem. Vilka är de? Var bor de? Jag kan ju knappast sätta mig och spana på gatan.

Vi tar in på den sista gatan. Rakt fram hundra meter och sedan är vi framme.

"Det måste finnas ett maskhål." säger Linnea plötsligt och sparkar grus framför sig.

"Det finns alltid ett maskhål." tillägger hon.

De små affärerna får lov att samsas om platserna på gatan. En frisör, ett telefoni och ett spa med namnet Veras olivvård. Pappas restaurang ligger alldeles bredvid frisören. En skylt föreställande en blå planet gungar i vinden. Ur cirklarna läser sig titeln Galaxen.

"Framme." säger jag trots att det är helt onödigt.

Genom fönstret syns några raka  uppdukade bord. Ett par sitter och äter inuti en rymdstation med vita, polerade möbler. Längst in till höger ser jag citronkuddarna ligga slängda i bollhavet. Om möjligt ser de ännu surare ut nu.

En rymdraket med en hemmasnickrad laserpekare sticker upp vid mitten av röret i bollhavet men småbarnen verkar tycka om den ändå. En gång i tiden var det jag som insisterade på att pappa behövde bollhavet, och det har faktiskt gått bättre för affärerna vilket får pappa att framstå som en mindre idiot när han tog ekonomiska råd av en femåring.

Servitriserna är klädda som generaler på en rymdfärja med blänkande knappar på kavajerna. De sicksakar mellan borden med tallrikarna stiligt balanserade på varandra.
Längst inne i hörnet finns en svart box utsmyckad med ett svagt dis.
Mörkerrummet.