Summerbreak

Kapitel 27

Begravningen gick fort. Jag sa inte mycket. Hade inte ens förberett ett tal. Jag lämnade en blomma, fällde några eländiga tårar, var fast i tystnaden som omringade oss alla.

Jag kunde höra hur löven från träden fällde och se små barn besöka gravar med ljus och blommor i sina händer tillsammans med någon som såg ut som deras mamma.

Jag kliver ut ur bilen, men då mamma tar tag i min arm och kollar mig in i ögonen.
En kall droppe rinner ner från hennes kind. Hon drar in mig i en kram.
Jag släpper taget och försöker dölja mina tårar och sorg med ett leénde.

Jag går upp mot dörren och knackar på, bilen kör långsamt iväg.

Jag tror mamma fortfarande älskar pappa, och det kommer hon alltid göra.

" Kom in "

Jag säger inget utan tar ett kliv in genom tröskeln. Jag följer med Felix upp till hans rum.
Jag sätter mig nervöst på hans säng och gungar med benen. Han sjunker ner i sängen bredvid mig.

" Är allt okej med dig och din mamma? "
Jag tittar ner på min svarta klänning som bara får mig att tänka tillbaka till begravningen. Jag får inte fram några ord, och rör inte en enda muskel.
Tystnaden i rummet kväver oss långsamt.

" Felix, det här kommer inte funka " säger jag och bryter tystnaden.

Det var omöjligt att säga det utan att nästan bryta ihop och falla ner på mina bara knän och gråta, men jag bet ihop.
Hastigt ställer jag mig upp och ser ner på Felix. Han säger inget. Han tittar inte ens på mig.
" Säg något, snälla "

Han kniper ihop sin näve och spänner käkarna.

" Jag kan inte göra det här. Jag måste fokusera på skolan. Jag måste ta hand om mamma, hon behöver mig verkligen nu. Förlåt "

Han skakar slutligen på huvudet och reser sig upp.
" Men hur ska du klara dig? Tänk på dig själv någon gång!! " han skriker och jag hoppar till av rädsla.
Han drar fingrarna genom håret och ser på mig frustrerat.
" Jag behöver dig Celiné, okej? Och jag vet att du behöver mig "

Jag klarar inte av att höra det här. Jag skyndar mig mot dörren. Jag känner varm hand om min arm och plötsligt står jag framför Felix och möts utav hans sorgsna ögon.
" Du kan inte alltid klara dig själv, vi alla behöver några någon gång. Det gör dig inte svag, det gör dig bara mänsklig " han griper ett hårdare tag om mig och jag känner smärtan brusa om mina armar.
" Snälla lyssna på mig, vi klarar det här tillsammans "
Jag brister ut i tårar och lyckas ta mig ut ur hans grepp. Jag springer med tunga steg ut ur huset och ner på dom kalla gatorna. Jag hör hur Felix mörka ruskiga röst ropar efter mig. Jag kommer längre och längre bort där jag inte längre hör honom eller vet vart jag är.
Jag känner mig så vilse. Vad har du gjort Celiné? Om du förlorar honom har du förlorat allt som någonsin betytt något för dig. Vänd dig om.

A/N

TACK SÅ JÄTTE JÄTTEMYCKET FÖR ALLT ERAT UNDERBARA STÖD! Jag uppskattar verkligen alltihop, det är helt sinnes sjukt. 92 tusen läsare??!!

Jag vet att alla kommer bli jätte besvikna när jag säger att detta är det sista kapitlet för Summerbreak. Vill ni absolut ha en fortsättning så kommentera jätte gärna!! Jag håller på att jobba på något. Kram. OCH TACK IGEN <3