Spiritus

Kap. 8 Conor

Cowards die many times before their deaths; the valiant never taste of death but once.

Tystnaden är kompakt i gränden utanför 7th Circle. Redan innan jag känner stanken av blod vet jag att något är fel. Ändå är jag inte beredd på synen som möter mig när jag öppnar dörren.

Meera sitter böjd över Beorn, som ligger utsträckt på golvet. Hans ansikte är rödkladdigt och svullet. Större delen av kunderna trycker längs väggarna, på behörigt avstånd från baren. Mitt i lokalen står Ayden på knä i en blodpöl. Håret hänger ned i ögonen, och en rad knogmärken växer ut över käkbenet.

Den tatuerade vargskiftaren som snokade omkring häromdan står bredbent intill honom, med ena handen knuten om hans t-shirt. Byrackan är i människohamn, men jag kan känna hans Spiritus. Hans varg är stark, antagligen lika kraftfull som min egen.

Jag tar ett kliv in. Den tatuerade jäveln borde fånga upp min närvaro, men han reagerar inte ens. Tydligen är han övertygad om att ingenting kan hota honom, för han rycker tag i Aydens strupe och kastar honom framstupa över bardisken, som en påse sopor.

- Visst har du saknat mig? säger han med sin mörka, metalliska röst. Säg att du har saknat mig, så kanske jag tänjer ut dig först. Och jag ska hålla dig på rätt sida av gränsen den här gången, lilla demon. Jag ska ta god tid på mig.

I en rörelse rycker han ner Aydens jeans till knäna.

Adrenalinet rusar genom min kropp. Upptagen som han är med att knäppa upp sina välpressade byxor snappar byrackan inte upp mina avsikter förrän det är försent.

Med näven om hans nacke dunkar jag hans ansikte i bardisken. Han vrålar och sliter sig loss. Över ögonbrynet har ett jack slagits upp, och blodet strömmar över den vita skjortan.

Byrackan återhämtar sig förvånansvärt snabbt. Han kastar sig inte handlöst över mig, utan bedömer mig med höjda nävar medan han cirklar för att få en öppning. Inget nervöst småprat om hur han ska spöa mig. Tydligen är det inte hans första rodeo.

Vi är ungefär lika långa, och han rör sig bra. Han skickar iväg ett par knytnävar, synbarligen mest för att känna på mig. Jag behöver knappt vika undan. Hade inte Ayden varit inblandad hade jag skrattat högt. Inga flocktillhörigheter, inga blodsband, och en jävligt god anledning. Det här är precis som jag vill ha det.

I ögonvrån ser jag Ayden hasa ner från bardisken. Han fumlar med sina sönderrivna byxor, och vargskiftaren ler. Tänderna är fläckade av blod.

- Kryp tillbaka upp, morrar han dovt. Jag är inte färdig med dig än, hora.

Jag tar tillfället i akt och hintar en spark mot kuken. Reflexmässigt parerar killen genom att sänka ena armen och skjuta fram överkroppen. Jag lägger all min vikt bakom högersläggan som träffar rakt över struphuvudet.

Vargskiftaren stirrar tomt på mig samtidigt som han faller raklång bakåt. Väsande ljud hörs ur hans mun. En människa hade inte överlevt, och med lite hjälp kommer den här jäveln inte att gå levande härifrån heller. Jag sätter mig tungt på hans bröstkorg och höjer knytnäven.

- Conor, nej!

Ayden är framme hos mig, hänger sig fast i min arm och hindrar mig från att fullfölja. Jag skakar av honom, men han ställer sig över byrackans tatuerade ansikte.

- Nej, upprepar han andlöst. Snälla. Hör på mig, låt honom gå.

Jag försöker ta in vad han inte berättar för mig, allt osagt han inte ger mig. Men jag kan inte.

- Conor. Låt honom gå.

Hans röst har en befallande ton nu, vilket inte rimmar med hans sönderslagna person. Och plötsligt rinner allt av mig. Stridsdammet har lagt sig och jag är bara jävligt less. Jag reser mig och vänder ryggen åt Ayden.