När inte ett enda modershjärta slår för dig.

Ett brev till min mamma - Del 1

"Hej mamma.

Jag ville skriva ett brev till dej för jag mår dåligt när jag ser dej så ledsen.
Du längtar tillbaka till när du och pappa var ihop och vi alla var tillsammans i familjen. Det gör jag också... Jag vill ta tillbaka tiden för dej.
Jag kommer ihåg när jag var liten och du var min bästa vän. Vi gjorde allt tillsammans och lekte. Kommer du ihåg den där leken på morgonen när jag fick lägga mej bredvid dej i sängen och vi låtsades att din hand var en gul kanariefågel som satt fast i en bur? Sen skulle jag öppna buren och befria fågeln. Jag kommer ihåg det som en dröm men har det hänt mamma? Vår lek?
Om den har hänt så undrar jag om du var den fågeln mamma? Men idag är du instängd i en bur och jag måste få ut dej ifrån den.
Jag vill hjälpa dej, vad kan jag göra?

Jag ligger vaken mycket på natten för jag tror att du ska få känning som du får ibland. Jag vill inte missa ifall du blir sjuk och jag inte hör det.
Men jag brukar höra direkt när du blir dålig och då kommer jag direkt.

Jag hör andra saker också... Jag hör när du öppnar en ölburk eller ditt vin.
Det känns läskigt när jag hör det för du blir så sjuk och ledsen sen.
Ibland blir du jättearg på mej och då vill jag inte vara här mer.
Hatar du mej?...Det gör ont när du säger att du gör det och när du säger att du önskar att jag aldrig fanns... Du säger att du vill dö för att jag gör att du vill det.
Jag försöker hjälpa dej men jag vet inte hur jag ska göra...

Jag kan se när du har druckit för dina ögon blir konstiga och du mumlar och blir jättetrött. Du somnar hela tiden på soffan och kan få känning då som inte jag vet. Men jag brukar kolla ditt socker då eller väcka dej om jag kan, ibland går det inte och då blir jag rädd att du ska dö.

Jag ser mamma och jag hör. Jag vet att du gömmer vin och öl i dina väskor, i din garderob, under sängen och bakom soffan. Jag har sett allt det och jag vet vart allt är. Du kan inte gömma det från mej.

Jag hoppas att du inte blir ledsen av att läsa mitt brev mamma.
Det var inte meningen men jag vill inte vara tyst.
Jag vill bara hjälpa dej...

Kram din dotter Hanna"

Vid 14 års ålder skrev jag detta brev till min mamma, min egna mamma. Hon som en gång var glad, skrattade, log. Hon som tog hand om mig och lekte med mig när jag var liten. Hon som tvättade och plåstrade om mina skrapsår efter att jag ramlat med min cykel. Hon som lät mig sova hos henne när jag kände mig rädd eller ledsen. Hon som tröstade mig när jag grät. Hon som var min stora trygghet, min bästa vän och min förebild.  Hon som var mitt allt...

Som barn bodde jag och min familj i en fin stor villa på landet. Familjen bestod av min mamma, min pappa och mina två äldre systrar. Tillsammans hade vi en stor gård med många slags djur som katter, hundar, fåglar, gnagare och getter. Vi barn gick i skolan medan pappa jobbade som svetsare och egenföretagare och min mamma tog hand om hemmet. Som jag själv minns den här tiden jobbade pappa mycket och var sällan hemma medan mamma tog hand om oss barn hemma. Jag och mamma fick en mycket fin och stark relation. Som liten sov jag lite för länge hos mina föräldrar och på morgnarna brukade jag och min mamma leka en lek som vi kallade för kanariefågeln. Leken handlade om att mammas ena hand var en gul kanariefågel som satt fången i en bur och jag skulle öppna buren och släppa fri denna fågel. Detta är ett minne jag alltid har tagit med mig och tänker tillbaka på med tårar i ögonen.