När inte ett enda modershjärta slår för dig.

Att ta ansvar- Del 4

Mammas lägenhet blev allt mer trasig och smutsig. Jag minns mamma från förr som mycket noggrann och pedant vad gällde städning. Varje gång vi skulle få gäster väcktes vi av att dammsugaren dånade genom hela huset. Mamma kunde städa i timmar för att få det fint. Nu påstod hon att hon inte hade någon att städa för, att det inte spelade någon roll, att hon inte störde sig på det eller kunde se att det var smutsigt. Inte ens de gamla, slitna tapeterna brydde hon sig om att byta även om hon kunde få det fixat gratis utav fastighetsägaren.

Då mamma alltid har haft problem med anorexitankar var hon mycket noga med att inte få i sig saker som bröd eller pasta. Hon åt inte heller någon lunch och då hon väl åt, var det i små mängder. När jag blev äldre fick jag reda på att mamma haft dessa problem långt innan separationen. Att hon kunde gå ut på flera timmars långa promenader med våra hundar eller köra gympaövningar som en galning hemma. Mamma har alltid varit smal men aldrig varit nöjd. Hon kunde stå i spegeln, dra upp sin tröja och greppa tag i sin mage medan hon klagade över hur tjock hon var. Då brukade jag greppa min egna och säga till mamma " Vilken människa har inte fett på magen?". Jag försökte förklara för henne att ingen annan tycker att hon är tjock, att ingen annan ens bryr sig om det och att hon inte borde det heller. Tillslut brukade jag få henne att skratta men negativiteten tog snabbt över henne igen.

Mammas diabetes påverkades mycket av alkoholen och blandningen av alkohol på nästintill tom mage. Hennes blodsocker blev extremt lågt eller extremt högt flera gånger per dag. Detta ökade min oro över henne och jag ville konstant finnas där hos henne ifall hon skulle hamna i koma. Efter skolan eller när jag varit hos någon av mina kompisar hittade jag mamma ofta liggandes medvetslös på soffan i bara underkläder och en orolig hund viftandes på golvet framför henne. Eller så kunde hon ligga på golvet i köket. Många utav gångerna kunde jag lyckas tyda av hennes blodsocker, få i henne snabbt socker som sirap och därmed få henne att vakna ur koman. Många gånger fick jag ringa ambulans som kom och hjälpte till. Efter de åkt blev mamma arg på mig då det skulle kosta pengar för henne på grund av deras utryckning. Då kände jag mig helt hjälplös och skräckslagen, för hur skulle jag då göra?...

När jag väl orkade ge mig iväg till skolan var jag tyst angående mamma och alla hennes problem. Jag ville framstå som en tjej som klarade sig själv, som var glad och stark. En tjej som kunde överleva vad som helst och inte tog åt sig utav någonting. Jag umgicks med fyra andra tjejer i min klass. Våran grupp stod ut lite ifrån de andra i klassen då vi inte brydde oss direkt om vad andra tyckte eller tänkte om oss. Helt enkelt så brydde vi oss inte och ville bara flumma tillsammans och ha kul. För de andra resterande tjejerna i klassen verkade livet handla mycket mer om smink, hår, drama och att få uppmärksamhet ifrån killarna. För killarna i klassen verkade allt handla om att höras och synas mest samt att reta andra för att få sig själva att på något vis verka större. Skolan var en jobbig plats för mig. Allting verkade bara handla om att bevisa sig själv för att inte bli ett mobboffer och att bevisa sig själv brydde jag mig inte om.
Starka minnen jag har ifrån högskoletiden är att jag fick en del pappersbollar i håret av killar i klassen som ville få sig ett gott skratt. De brukade börja jubla och hurra när jag skulle hålla muntliga presentationer vilket gjorde att jag tillslut stannade hemma för att slippa dem. Jag fick hånande kommentarer angående min klädstil och när jag hade tagit min första piercing i underläppen retade de mig för att jag, enligt dem, bara ville verka tuff.

Men en speciell situation som jag aldrig kommer att glömma var när en utav mina kompisar hade varit på god väg in i ett förhållande med en kille från en av de andra klasserna för att sedan bli dumpad och få reda på att i princip alla elever på skolan hade fått se bilder på hennes nakna kropp. Den dagen låste hon in sig på en av toaletterna och grät. Jag och mina två andra kompisar stod utanför och försökte trösta henne då de andra tjejerna i klassen kom i sin vanliga klunga och ställde sig mitt emot oss vid toalettdörren. En utav tjejerna började prata med min vän och sa tröstande ord till henne medan de andra stod och fnissade bredvid. Då fick jag nog. Jag blev så arg så det kändes som hela min kropp växte. Förbannad skrek jag på tjejerna att de kunde dra åt helvete och att de bara var falska idioter som låtsades bry sig om min vän. Tjejerna skingrade sig och stack därifrån. Dagen därpå hade jag hela mitt skåp nerkladdat med ord som " Jävla hora" och "äckliga fitta" på. Mina vänner blev förvånade och försökte säga till mig att inte bry mig om de andra medan jag bara ryckte på axlarna, suddade bort kladdet och sa att jag inte kunde bry mig mindre om vad de tyckte. Senare den dagen när jag hade sagt hejdå till en utav mina kompisar på vägen hem brast det för mig. Jag snyftade och lät tårarna falla ner på marken. Vad hade just jag gjort för att förtjäna allt det här? Varför hatade alla mig?
Jag sparkade till lite grus på backen och tänkte för mig själv att jag inte borde grina. Det kändes bara löjligt av mig och vem skulle bry sig om jag var ledsen?
Jag torkade bort mina tårar och klev in i porten, hasade sakta uppför trapporna och in i mammas lägenhet där hon ännu en gång somnat full i soffan med en korsordstidning på ansiktet. Jag satte mig bredvid henne, tittade på henne och sa tyst "mamma?". Jag fick inget svar. Besviket tittade jag ner på golvet framför mig. Det var ingen idé att säga någonting till henne när hon var full. Jag kopplade våran hund och gick ut igen...