Secrets

(3) Run

Tidigare: "Du kan bara försöka Melanie." morrar personen elakt och uttalar mitt namn med ett sånt förakt att jag helst vill krypa ihop i ett hörn och gömma mig.

~*~*~*~

Melanie perspektiv:

Vad gör jag nu?! 

Frågan snurrar runt i huvudet men det är helt blankt. Allt jag lärt mig från självförsvarslektionerna verkar ha hamnat i samma hemligstämplade fil som minnen innan Ellie och Gustav. 

Tänk Melanie, tänk! 

Jag hinner inte ens planera färdigt innan jag agerar. 

Jag öppnar munnen för att bita så hårt jag bara kan. Min mun fylls av en metallisk smak och det vänder sig i magen. Effekten är inte alls den jag önskar. Istället för att gallskrika och släppa mig så slänger han mig emot väggen ännu en gång. Ännu hårdare. Något varm och klibbigt rinner ner för min arm samtidigt som det stinger illa i högra axeln.

Stjärnor dansar framför ögonen. Trots det hinner jag se de iskalla, blåa ögonen som blir mörkt röda under luvan. En våg av illamående rullar över mig och jag är säker på att han slagit vettet ur mig. Det eller så har jag börjat hallucinera. 

Dock känner jag ändå igen honom och skräcken pulserar ut i kroppen. Den blir alldeles kall. Har den jäveln hållit koll på mig sen jag lämna tebutiken?

Jag tvingar mig själv att slappna av, undviker de konstiga ögonen. Han måste har fantastik greppkänsla och uppfattar direkt när min muskler slappnar av. Handen över min mun försvinner och han sträcker sig efter något i sin byxficka. Jag avväger att skrika men chanserna att någon hinner hit innan han får upp det där i fickan är minimala. Inte ens Ellie skulle kunna göra något. Snubben är ju både stark och vettvillig.

Likt honom sticker jag ner handen i fickan och innan han hinner uppfatta min plan sprayar jag honom rätt i ansiktet med pepparsprayen. Han kniper ihop ögonen och skriker av smärta. 

"Va i he-!" Vrålar han och jag sliter mig loss och börjar springa. Fortfarande med sprejen i högsta hugg. 

Jag rusar förbi en soptunna och slänger en blick bakom mig. Han har fallit ner på knä och morrar lågt av smärta. Trots det kan jag ändå urskilja ett ilsket flin klistrat i ansiktet på honom. Mer än så behöver jag inte se. 

Adrenalin pumpar i kroppen så att blodet susar i öronen. Jag springer bokstavligen hela väggen hem med hjärtat i halsgropen. Vettskrämd att han ska hinna ifatt mig.

Jag slår igen dörren och låser den. Min andning är oregelbunden oh jag sjunker ner mot dörren. Mina ben är som två cementblock och jag känner heta tårar spilla över kinderna. Linnet klistrar sig mot ryggen.

"Vad håller du på med Mel?" Frågar Ellie. Hennes röst låter förvånad när hon kommer upp för trappan med en korg med nytvättad tvätt. När hon ser mig tappar hon den. "Men vad är det som har hänt?" 

"Du skulle ju möta mig!" min röst är hes. Jag vänder blicken ifrån henne för att kolla samtidigt ut genom postluckan. Måste försäkra mig om att han inte är här. Inte än iallafall. Om han vågar ge sig på mig igen det vills säga.

Det står ingen dör utanför och jag drar skakande efter andan. Han följde inte efter mig hit. Tänk om han går tillbaka till Hanna då istället?

"Oh herregud! Ja, det skulle jag ju." Ellie faller ner bredvid mig. Hennes ögon förskräckta över hennes glömska. "Vad är det som har hänt?"

Hon lägger ömt sina armar runt mig och jag kryper in i hennes kram. Hela jag skakar och jag kan knappt andas mellan hulkningarna. Jag tappar sprejen och den rullar metalliskt över klinker golvet. Aldrig har jag varit så tacksam att vara hemma. Aldrig har jag varit så tacksam över en kram.

"Han höll fast mig." 

"Vem?" Ellie får mig att möta hennes blick. Trots att hon är suddig kan jag ändå se det målmedvetenheten. Hon skulle se till att allt skulle bli bra. "Vem gjorde såhär mot dig?"

"Han." den mörkröda färgen klistrar sig fast över näthinnan och jag sluter bestämt ögonen. Jag vill inte bli påmind om det. "Han som  jobbade i tebutiken."

Ellie manar upp mig på fötterna och leder ut mig i köket. Jag blir bestämt men milt nedsatt på en köksstol. Hon drar av sig sin cardigan och lägger om mina bara axlar men fryser i sin rörelse när hon ser min axel. 

"Melanie, du blöder." jag hinner knappt se min skadade axel innan Ellie lagt papper över det. Jag biter mig i tungan för att inte väsa till av smärta. Trots det smiter ändå ett svagt kvidande ljud ut. "Vänta här. Jag ringer polisen."

Hon försvinner bort från mig och jag känner paniken byggas upp i bröstet. Jag vill inte att hon går. Hon måste stanna hos mig. Tänk om han kommer tillbaka!

"Ellie." min röst är knappt hörbar och jag känner heta tårar droppa ner på mina händer på bordet. "Ellie!"

Något rör sig bakom mig och jag vänder mig kvickt om. Jag blir helt lamslagen. 

Där står han. På andra sidan gatan med den hemska blicken fäst på vårt hus. Vårt kök. På mig. 

"Ellie!" min röst skär sig och jag harklar mig så hårt att det river i halsen. Han tar ett steg ut på gatan. Rakt emot oss. Jag kan se hur han kröker munnen i ett hånflin under gatulyktornas ljus. Illamående väller över mig igen. "Han är här."

Från ingenstans kommer plötsligt en bil körande. Mycket snabbare än de 50km/h som är tillåtna i bostadsområdet. Killen hinner inte ens vända sig om mot bilen innan han slås mot motorhuven. 

Jag skriker när hans kropp rullas över biltaket. På ovanvåningen hör jag något falla i golvet och Ellies oroliga röst ropa mitt namn. 

Föraren kliver ur bilen, utan att stänga av motorn. Han sliter upp killen på marken som förståeligt är omtöcknad av påkörningen. För en sekund tror jag att föraren ska hjälpa honom men när killen börjar försöka klösa sig fri från greppet trycker föraren upp honom mot motorhuven. 

I gatuljuset glänser något silvrigt till i förarens hand innan hen hugger den rakt i bröstet på killen. Jag slår handen för munnen för att dämpa ett gällt skrik. Killens kropp blir slapp.

"Melanie vad är det!?" Ellies röst är dämpad men jag hör ändå att hon är i trappen. Jag förstår inte vad hon menar. Har hon inte sett det som hänt precis utanför oss? Sedan minns jag att hennes och Gustavs sovrum är på andra våningen. Men ljudet?

Jag stirrar på scenen utanför fönstret och dyker sedan mot golvet när föraren vänder sig mot huset. 

Snälla kom inte hit. Snälla kom inte hit. 

Tårar rullar ner för mina kinder och jag kipar efter luft när lungorna inte tycks kunna fungera ordentligt. Jag hör en motor vråla igång och hjul som slirar iväg. Försiktigt tittar jag upp igen och hinner se baklyktorna försvinna ner på gatan. Ifrån oss. 

Gatan är precis som innan och kroppen är borta. 

Har jag blivit galen? 

Jag rycker till när en varm hand plötsligt läggs på min axel. 

"Allt kommer bli bra Melanie." Ellie håller sin mobil tryckt mot örat. Hennes ögon är grumliga av oro. "Sätt dig ner så länge."

Jag känner mig helt tom när jag sätter mig ner igen. Träet knakar klagande under min vikt. 

Killen är död. Vetvillingen blev först påkörd, knappt påverkad av smällen, sedan huggen med något i bröstet. Då blev han helt stilla. 

Jag har blivit galen. 

"Min dotter har blivit överfallen på väg hem-." mammas röst tynar bort. Jag kan höra henne men inte vad hon säger. Som om jag är under vattnet. 

----------------------------------

Och de var kapitel 3!
Hoppas ni gillade det! Lite kort kanske men...
Tack för alla reads oxå!