Bad boys never cries

Kapitel 21

Madisons perspektiv:

Jag kände ljuset som trängde sig in i mitt sovrum. Jag öppnade ögonen och var tvungen att blinka för att vänja mig vid ljuset. Jag är världsbäst på att glömma dra ner rullgardinerna.

Jag vågade knappt röra på mig, för jag var rädd att jag skulle gå sönder. Gårdagen spelades om och om uppe i mitt huvud. Kallsvettig och rädd hade jag varit hela natten. Mardrömmar hade jag också haft och vaknat upp varje kvart.

Halsen gjorde ont och kändes uppsvälld på något sätt. Vänstra ögat var nästan svårt att öppna. Jag satte mig försiktigt upp i sängen. Långsamt vred jag mig om så jag kunde slänga ut bena. Så fort mina fötter nuddade det kalla golvet, bestämde jag mig för att ligga kvar i sängen. Ingen skola för mig idag. Kanske inte på hela veckan. Jag var så rädd att framförallt Jake skulle vara där och sedan var det Riley med. Jag skulle aldrig klara av det. Han skulle aldrig klara av det.

Varför är han tillsammans med mig änns? Jag är inget. Han är allt.

Jag är äcklad av mig själv.

Rileys perspektiv:

Jag slår upp de röda portarna till skolan och sätter mina ray bans i bröstfickan på den vita T-shirten. När jag går förbi Jake får jag ett flin till svar. Han hade tydliga rivmärken i ansiktet. Han hade det väl hett med någon brud igår. Jag ger honom en kall blick och går vidare till mitt skåp. Jag öppnar och tar ut matteböckerna. Med en smäll drar jag igen skåpet och vandrar bort till trapporna som ska ta mig till c12 på högsta våningen.

Jag slaggade hos kompisarna inatt och åkte direkt till skolan. Madison och jag åker alltid annars tillsammans till skolan. Vi bestämde innan jag åkte till polarna att vi skulle mötas i mattesalen. Konstigt nog var jag nästan i tid idag. Jag gick in och satte mig på min plats längst bak. Det som var lite udda var att Madison inte hade dykt upp än. Hon brukar alltid vara i tid.

Läraren började babbla och hon hade fortfarande inte dykt upp. Jag tittade på klockan som gick från fem minuter till 50 minuter. Snabbt sprang jag ut från klassrummet och lutade mig mot väggen. Jag hade Madison på snabbuppringning och klickade genast på ring. Abonnenten kan inte nås. Va fan. Frustrerat drog jag handen genom håret och klickade på ring en gång till.
Sju signaler gick och hon svarade äntligen.

"It's Madison..." Sa hon med en trött tyst röst. Hon lät extremt hes. Det lät som att det gjorde ont när hon pratade.
Lättat drog jag efter andan att hon svarade, men jag var fortfarande orolig.

"Oh gash! Thank god you answered! Why aren't you in school? Are you ok?" Frågade jag oroligt. Jag började långsamt gå neråt mot mitt skåp för att lämna grejorna.

"I didn't feel well..." Mumlade hon hest fram. Man kunde höra på långa vägar att hon inte mådde bra. Då menar jag inte rösten utan i huvudet. Jag slängde in matteböckerna i skåpet och skyndade mig utåt. Jag sprang över "skolgården" till parkeringen. Jag lirkade snabbt upp mina bilnycklar i bakfickan och låste upp min bil. Jag satte telefonen mellan axeln och örat och satte mig i bilen. Snabbt startade jag igång den och backade snabbt ut från parkeringen.
"I'm coming to you." Sa jag och gasade på ännu mer. Det var inte alls långt hem till Madison och mig. Jag fick syn på lägenheten och parkerade slarvigt vid trottoaren. "No! You can't come in! I... You know...eh... You just can't! Ok?!" Sa hon stressat i telefonen. Jag joggade till dörren och slet upp den.
"Well, I don't care. I need to check my princess. " Sa jag och hoppade över de tre sista stegen upp till Madisons dörr.
"I love you, but you can't come in." Sa hon. Rösten höll på att spricka i slutet. Hon är ledsen. Min prinsess är ledsen. Hon mår inte bra. Jag la på luren och knölade ner den i fickan istället.

Jag knackade min ramsa på dörren som jag alltid gör. Jag hörde hennes lätta steg inifrån komma mot dörren. Jag kunde tillochmed höra hennes lätta andetag genom dörren. Jag satte mig ner på huk och lyfte upp brevlådan. Jag la läpparna så nära som möjligt brevinkastet och tog ett djupt andetag.
"Madison. I need to know that you're ok. And I know that you are not ok. Let me help you. Please?" Sa jag sårat. Att hon inte vill berätta vad problemet är sårar mig. Hon litar inte på mig.
"It hurts Riley. So bad. I'm sorry. I was stupid to go on the party. If I just wasn't me.. I am scared." Kraxade hon fram. Jag hörde på rösten att hon börjar gråta. Jag vill in till henne och krama henne. Jag vill veta vad hon är rädd för så jag kan skydda henne.

Jag hör hur hon reser sig och jag hör låset gå upp. Jag reser mig och drar ner handtaget. Synen jag ser när jag öppnar är hemsk. Hela hennes kind är blå och röd svullen. Hon har ett sår i pannan. Men halsen skrämmer mig mest. Tydligt ser man ett par blåa händer. Någon försökte göra illa min prinsessa. Chockat går jag fram till henne och drar undan håret från hennes ansikte. Jag kollar ledsamt på hennes ansikte och hals. Jag drar in henne i en kram och kysser henne på huvudet. Hon snyftar och virar armarna runt mig.

Det är inte läge att bli skit pissed off. Hon skulle bara bli ännu ledsnare. Fast jag ska leta upp den jäveln och döda honom.
Ingen rör min Madison.

↓

KOLLA MIN BLOGG, LÄNK I PROFILEN!!❤️
usch nej blä. Allting händer på en och samma gång. Killarna i min klass är så elaka. De kritiserar våra kroppar, utseenden och kläder. sry. Dålig update pga det.

Men NI lyser upp min dag genom att kommentera. Jag blir så glad. Går ej att beskriva. ❤️

Xoxo Agnes