prolog

339 5 124
                                    

Det blåser en svag bris som svalkar ner mig när jag står vid den franska balkongen och röker. Nytorget ligger tyst framför mig och festen bakom mig är alldeles för hög. Just nu spelas Hon dansar vidare i livet. Något som händer varje fest. Oavsett vem som styr. En klassiker för att fyra hov1-barn går i samma årskurs, på samma skola. Alla ska skrika med i texten skriven innan vi ens var födda och min pappas röst dånar i hela lägenheten.
Jag slutade skämmas efter kanske tionde gången. Nu tycker jag bara det är roligt.

Lucas har dragit in en stol i vardagsrummet som han står på och skriker för full hals. Också en klassiker. Han älskar uppmärksamheten hans pappa generar honom.
Jag bryr mig inte lika mycket, det gör inte Simone heller. Faktumet att våra pappor jobbar med musik är något som bara är.
Om något vet vi båda hur jobbigt det är med medelålders kvinnor som känner igen oss. Inte sällan vi får höra hur lika vi är de heller. Jag har dock inte riktigt lika blont hår som min pappa men Simone är en kvinnlig version av sin.

Lucas pappas vers börjar och han fortsätter skrika med. Nu om något av hans pappas alla ex-flickvänner som kom och gick fram tills han fyllde typ 25. Han är lik sin pappa på flera sätt. Både till utseendet där han är samhällsmässigt attraktiv och till beteendet. Jag har hört ganska många historier om Ludwig Kronstrand och hans påhitt.

Med de mörka lockarna studsandes i takt till hans hopp ler han brett och avslöjar en vit tandrad bakom de fylliga läpparna.
Bara två knappar i mitten är knäppta till hans kortärmade linneskjorta och bakom det tunna tyget syns en vältränad och solbränd överkropp. Skjortan är såklart från Prada, det ser den lilla ikoniska triangeln som sitter broderad åt vänster på tyget över hans bröstkorg till att alla ser. Vad annars?

Låten tar slut och han hoppar ner från stolen. Personerna som råkar befinna sig på golvet mellan han och soffan får flytta sig bäst de kan för att inte störa honom.

"Mira, du stirrar på honom." viskar Simone med ett lekande leende och drar en hand genom sitt långa blonda hår. Två slingor på höger sida är slarvigt flätade och fästa med små, rosa gummiband.

"Det gör jag inte alls." Jo det gör jag, men inte längre. Hon tar min cigarrett och andas in ett sista bloss innan hon trycker den mot balkongräcket för att släcka glöden.

"Visst att han är snygg," Jag protesterar inte. "det kan till och med jag se." Till och med jag kommer ifrån att hon, som hon själv säger det, 'don't fuck that way'. Med andra ord är hon lesbisk. "Men hur klyschigt skulle det inte va om du gick och kära ner dig i Kronstrand? Föräldrarnas bästa kompisars barn? De skulle älska det!"

Hon har en poäng. Pappa skulle bli något enormt glad. Mamma skulle till en början vara tveksam, hon har ju både hört och sett hur Lucas liknar sin pappa även i sättet att leka med tjejer. Sen skulle hon också skrika av glädje.

"Du pratar som att han nyss hånglat upp mig, jag kollade bara. I typ en sekund också." Och för ett snabbt ögonblick låter jag mig själv leka med fantasin att att han faktiskt 'hånglat upp' mig. Att han söker med sina maskulina händer över mina kurvor och trycker mig mot en vägg med läpparna klistrade mot mina.
Sen kommer jag på vem jag tänker på och avslutar snabbt den lilla fantasin.

"Vilka är med på sanning eller konka?" Säger Lucas att det ska köras sanning eller konka, då kör man sanning eller konka.

En solklar lek på en hemmafest som alltid slutar i katastrof. Någon måste bli arg, någon ledsen och någon nykysst.

"Vi är med." Jag blir indragen av Simone som sätter sig i skräddarställning på mattan så vi hamnar mittemot Lucas och Viktor. Viktor, också känt som det fjärde och sista hov1-barnet.

Sanning (hov1)Where stories live. Discover now