Sanning (hov1)

sju

Jag spänner käkarna så tänderna sjunger in i träskaftet. Det både hörs och känns att jag biter sönder pennan som något form av ångestticks blandat med uttråkning. Jag släpper ner pennan på bänken och spottar ut de få träflisorna som gjort sig fria på golvet bredvid mig. Äckligt. Väldigt.
Knaket från mig har dragit till sig oönskad uppmärksamhet och jag blänger på Samir tills han vänder sig fram mot tavlan igen.

Lucas sitter framför mig och väger fram och tillbaka på stolen. Hoppas han ramlar. Hans hår är mer ostyrigt än vanligt och är fuktigt från regnet som spöar mot klassrummets fönsterrutor. Jag lutar hakan mot handen och klickar på skärmen till min telefon. Vi slutar snart, om 20 minuter. Jag har några nya notiser. Framförallt från Snapchat och Instagram. Lucas har börja kommentera något i stil med min tjej<3 under mina inlägg nuförtiden. Verkar som att ingen får missa hur det "ligger till". Snart måste jag blockera honom för att undkomma det. Killarna som glider in i DM har typ halverats sedan det började. Inte för att jag svarar på deras meddelanden.

Jag samlar upp mitt hår i nacken och drar av hårsnodden från handleden där den delar plats med två nästan blanka armband från Cartier. Det var födelsedagspresenterna jag fick från Hov1 på min senaste födelsedag. Ludwigs grattis följdes av "det är inte varje år våran bästa kompis dotter fyller år", ingen varken rättade eller förklarade hur det egentligen fungerar för honom. Jag drar gummibandet några gånger kring en knut av hår tills den sitter något ordentligt.

"Psst! Mira?" Jag återgår till att vara medveten med min omgivning och blir förvånad över att det, såklart, är Lucas som viskat efter mig. Det förvånande är dock att han inte halvt skrikit.

"Hej?" Han hänger bak och tar stöd mot min bänk med underarmarna. Han har likadana armband. En enkel 19-årspresent tydligen.

"Pappa hämtar mig halv om du vill ha skjuts." Han fortsätter viska och drar en hand genom håret för att sedan smått bita sig i underläppen med förväntansfulla ögon. (og's vet)

Jag sneglar mot klockan. I sådana fall måste vi gå tidigt från lektionen. "Din pappa?" Han nickar, nu mindre glad.

"Har inte min bil just nu." förklarar han fort och tar sedan upp min orangea blyertspenna som jag nyss haft i käften. "Han insisterade med att skjutsa dig." Jag hummar något jakande för att acceptera hans inbjudan till att få spendera lite kvalitetstid med svärfar och pojkvännen.

"Varför har du inte bilen?" Vid det här laget har jag lutar mig ganska långt fram för att kunna fortsätta hålla oss viskande. Han lägger pekfingret över läpparna och jag inser hur intensivt han behåller våran ögonkontakt.

"Schhh, du måste lära dig något." Jag bryter kontakten och fäster blicken på tavlan, vart som helst förutom honom.

"Måste inte du?" Han skakar på huvudet och flinar åt mig.

"Nej, jag är redan så smart. Du å andra sidan." Jag suckar och sätter handen mot hans axel för att kunna putta iväg honom och hans vägda stol slår i marken.

"Lucas snälla sluta prata för en sekund bara, lektionen är snart slut. Jag behövde prata med din mamma senast igår." Han nickar ursäktande mot Selma och slår igen sin dator, som att den varit den största distraktionen. Hon behöver nog ringa Alma oavsett, Lucas har varit gladare än när han fick reda på att hans mammas bästa kompis var hans nya svenskalärare.

Simone, som blev flyttad ifrån mig för hon pratade för mycket, ler stort och pekar först på mig, sen på Lucas för att slutligen forma ett hjärta med händerna. Lucas gör en tumme upp mot henne och hänger över gången mellan deras två bänkar för att greppa hennes bläckpenna och kladda ner något på hennes uppslagna anteckningsblock som får henne att le ännu större.

Tror inte ens att jag vill veta vad han fått för sig att skriva.

Troligtvis något sexuellt. Annars kan jag inte tänka mig något. Så låter det oftast. Jag bryr mig inte riktigt, det är ganska milt om man jämför med vad han sagt om andra. I relation är kommentarerna mot mig milda. Det mesta säger han på fyllan. När Lucas blir full blir han full. Sen går han iväg några minuter och kommer tillbaka lite orimligt nykter i kontrast till hur han lämnade. Då kollar jag bara bort. Just den delen av hans festande började när han fyllde 18 och även festade ute. Det blev väll en introduktion till en helt ny värld. En värld för varje ung kändis. Något jag antar bara väntar på mig. Jag vet att både mamma och pappa kunde testa ibland innan de fick mig. Detsamma med paret Kronstrand. Valter har berättat ganska mycket som våra föräldrar nog hellre hade hållit hemlig för oss. Vissa historier är underhållande, andra är bara skeva. Berättelserna slutar också alltid med att han förklarar hur vi troligtvis kommer att göra liknande i framtiden, om vi inte redan har det.

-

"Du går väldigt långsamt." konstaterar Lucas och jag kollar tomt på honom. Jag är för trött för det här.

"Du var oönskad." frontar jag med och han kollar med en bristande min på mig. Vi båda vet att vi båda var oväntade. Kanske inte oönskade men verkligen överraskningar. En av alla grejer som Valter berättat för oss. Den kvällen, som råkade vara en julafton, var speciell minst sagt. Valters julklapp till oss som han kallade det.

"Ditåt." Lucas nickar en bit bort och jag följer efter mot bilen. Känns lite konstigt med skjuts hem från Ludwig.

"Du tror inte jag kan ta mig hem själv eller?"

"Jo, det kan du nog men pappa vill vara säker på att jag behandlar dig bra. Annars hade nog Mollie dödat både honom och mig." Det är ganska sant. Mamma är tveksam mot Lucas och pappa tycker det är löjligt. Han ser inga problem med den pojken inte. Många skulle nog vilja yrka på att Lucas och Ludwig är ganska lika. Pappa såg aldrig något negativt med hur Ludwig brukade vara och har därför inga problem med Lucas. Mamma såg allt skevt Ludwig gjorde och har nog inte haft några större problem tills han kom in i mitt liv.

Innan vi kommer längre i den ganska dumma konversationen så har vi nått Ludwigs senaste storköp som han stolt åker omkring i så mycket han kan. Att han då hämtar upp Lucas när han inte har sin bil (utav ännu oklara anledningar) blir inte riktigt en förvåning.

Alicia sitter redan i passagerarsätet på en svarta Benzen till Lucas stora besvikelse och sträcker ut tungan genom den nedvevade rutan.

Titelspåret till Hov1s sista studioalbum spelas tyst.
Vi sätter oss på varsin fönsterplats men innan jag hinner knäppa bältet så har en viss arm fått tag kring min midja och drar mig över till platsen i mitten där han snabbt har fått fast mig bakom säkerhetsbältet. Jag sitter lite för nära honom med sidan tryckt emot honom och lutar bak huvudet mot hans axel.

"Hur mår du, Mira?" Jag lägger ner min slitna handväska på det tomma sätet tillsammans med några mappar med skolmaterial. Jag ligger bra till men nu i slutspurten man kan aldrig vara för bra.

"Jag mår bra Ludwig, hur e det själv?" Han sätter ner sin halvfulla Redbull-burk i platsen för glas mellan han själv och Alicia. Tysta svordomar lämnar honom när det skumpar ut lite dryck som han försöker torka upp med ärmen på sin tjocktröja.

"Det är mycket bra."

"Lucas vill inte berätta vad som har hänt med hans bil," Ludwig skiner upp i ett leende, någon man alltid kan lita på att han berättar vad han vet. "Är det så pinsamt att han inte vill säga?"

"Den är på service bara," mumlar Lucas och kollar ner i sin telefon där han klickar igenom händelser på Instagram, vissa gilla-markerar han och under ett fåtal kommenterar han något snabbt. Upptagen.

"Service? Du får det att låta som att du byter sterio eller något," utrbister Ludwig. "Han krockade för några dagar sedan. Egentligen borde han vara glad att han lever." Lucas suckar, troligen överdriver Ludwig.

"Krockade? Med en Rolls Royce?" Jag kan inte hålla tillbaka ett chockat skratt. "Bra jobbat Lucce!"

"Han är nästan värre på att köra bil än sin mamma," flinar Ludwig "Har du hört om en mer bortskämd unge än han?" Jag skakar på huvudet och placerar en kyss på Lucas kind för att vara kärleksfull.

-

skulle egentligen vara mycket längre men orkade inte skriva mer