Sanning (hov1)

tio

Klockan är kring sex på kvällen och jag drar morgonrocken närmare kring kroppen när det ringer på dörren. Det borde vara Lucas. Älsklingen.

Han ler och ger mig en kyss på kinden när han famnar om mig. Hans jacka hamnar på en krok och skorna på mattan under. Nu har han bara en vit, långärmad tröja som sitter tajt och mörka jeans som bryter över fötterna.

"Du sa inte att Lucas skulle komma," kommenterar mamma efter att ha hälsat på gästen och jag suckar åt henne. Det är inte det som är hennes egentliga problem.

"Det skulle han," Vi blir fast i hallen med mamma som har en grå ansiktsmask smetad över sin T-zon.

"Vet inte om jag ska komma men det hoppas vi," flinar äckelbarnet och backar ett halvt steg för att undkomma mammas slag med telefonen hon har i handen.

"Lucas!" utbrister vi båda, mamma mer argt än förvånat, och när han passerar mamma ger han henne en kyss på kinden. Sen är han inne på mitt rum.

"Ludwig sa att Lucas var i en olycka förra helgen, bara så att du tänker på att du inte åker med honom." Hon stryker håret från mitt ansikte bakom örat och drar sedan tummen över min kind. Så mammig alltid.

"Jag skulle oavsett aldrig göra det igen," Mamma ler och nickar åt mig att gå in på rummet där pojken vi pratar om väntar.

"Jag vet att du är smartare än så. Pappa kommer hem åtta med mat och undrar om Lucas äter här?"

Jag skakar på huvudet. "Nej det gör han inte, Alma säger att han måste vara hemma då." Det drar i mammas mungipor.

"Pratar ni om mig?! Vad säger ni?" ropar Lucas från andra sidan om dörren. När jag öppnar den ser jag Lucas ligga utspridd på sängen med ett oroat leende.

"Ja det gör vi," ler jag och stänger om oss. "Pratar massor med skit, du skulle bara veta!" Han himlar med ögonen.

"Det finns inget skit att säga om mig," flinar han och sträcker ut en hand menad för mig att ta. "För perfekt helt enkelt." Hans ringar stöter emot mina och klingar när vi flätar samman händerna och han drar mig över sig.

När jag glidit av honom in i hans famn får jag höra om hans dag. I morse var han och gymmade, det var därför han missade företagsekonomin, efter det åt han lunch med Valter och Linn, sen så gick han på engelskan "tills jag insåg att jag redan kan engelska" (hans egna ord), så kan lämnade den lektionen med ursäkten att han skulle till sjukgymnasten även om det är två år sedan han bröt nyckelbenet när han spelade fotboll.

-

Jag och Lucas hade strulat innan den där kvällen under sanning eller konka. På sommarlovet mellan nian och första året på gymnasiet så styrde Lucas fest i villan med öppen inbjudan. En bra bit in på kvällen kom han fram och berättade att han hade druckit en halv liter, vilket jag inte trodde på. Sen frågade han om jag ville strula och tog ett stadigt grepp om mina kinder efter att jag nickat åt frågan.
Senare på kvällen när jag stod hukad över en toalett hulkandes så påpekade Simone att jag hade ett sugmärke och jag ljög om att det var killen jag snapat med som kommit förbi en stund. Jag sa aldrig sanningen och gissade att Lucas varit för full för att komma ihåg när han aldrig nämnde det igen.
Det är tre år sedan nu och jag har fortfarande inte hört något om det. Det enda han sa efter var att jag hade glömt min väska men jag kom aldrig för att hämta den. Kändes pinsamt.

-

"Förstör inte det ditt riktiga game om du låtsas att du är med mig?" Han drar ihop ögonbrynen, tänker efter och lägger ner telefonen för att dra den armen kring min midja.

"Inte riktigt, jag spenderar gärna lite tid med dig." Han lägger huvudet på min axel. "Jag tror jag börjar bli förälskad i dig." Jag suckar och känner hur han flinar emot min hals.

"Det är inte kul, du är inte rolig."

"Säg inte så du sårar mina känslor," klagar han och drar undan håret i min nacke för att trycka läpparna emot min hud.

-

Nio månader sedan jag senast uppdaterade, finns det ens något kvar😭

Gilla kommentera och prenumerera 🙏
Kanske kommer ett till kapitel snart men kan aldrig lova något...

Album iår då kanske jag uppdaterar